Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1853, sida 2

14 ADTUNTLE!10110I 101CNUOIIIII HUT I. CA: dpaållmål och kol, och dessa skola lemnasghå en viss Lifven dag, hvarken förr eller sednare. så inträffar det att en flera mils sorslingag måste verkställas just under den alldrasvåraste årstiden. Det finnes orter, der forslingen måste verkställas öfver sjöar, under den tid då de hvarken bära eller brista (såsom man Säger), genom skogar och moras. Osta tvingas innehafvaren på I a 1t hemman att sålunda gifva sig ut på en flera dagars färd, för att leverera en half spann säd eller en half stig kol. Naturligtvis måste han underkasta sig hvilka lösningsvillkor som helst, för att undvika sådana äfventyr. Deraf begagna sig åtskilliga löntagare på ett sått, som gör skatten minst dubbelt dyrare än hvad den lagligen borde vara. Oslentliga handlingar bära vittnesbörd om en f. d. landshöfding i en af Sverges södra provinser, som gjort sig förfallen till upprörande missbruk i detta fall. Och der det så ej sker, der räntetagarne, såsom lyckligtvis ofta är förhållandet, ådagalägga ett bättre handlingssätt, hvartill äfven tryckfriheten torde hafva i sin mån bidragit, der qvarstår dock alltid möjligheten af ett lagligt, men fördersligt prejeri. När man härtill lägger huru hårdt pressad vår allmoge är, genom en mängd andra onaturliga bördor, som blilvit lagda på dess rygg, så må man väl sörundra sig öfver att denna rygg ej blifvit längesedan alldeles bruten. För att häri bereda åtminstone någon lindring, för att åtminstone låta ett litet resultat utgå ur den med så mycken svaghet och vankelmod behandlade skatteförenklingen, sramställde Kongl. Maj:t till förra riksdagen det förslag: 1:o att alia de åt embetsoch tjenstemän på lön indelde räntor och tionde-anslag, de allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser tillhörande dylika indelningar och anslag, samt de, säsom ersättning för vissa hemman eller lägenheter åtföljande besvär, anvisade ränteeller tionde-anslag, jemte de vissa städer tillerkända anslag af dylik beskaffenhet, hvilka icke komma att till statsverket indragas, må, likasom de kronan behållna, af räntegifvarne få lösas med penningar, efter ett, hvarje år för de nästförflutna tio åren bestämdt medelpris, utan rättighet för ränteägarne, att något af dessa anslag in natura uppsäga; dock att för dem af nuvarande embetsoch tjenstemän, hvilka enligt fullmakter eller konstitutorialer äro i åtnjutande af så beskaffade löner, utan att särskilt förbehåll om förändring blifvit i fullmakten eller konstitutorialet gjordt, förändringen först vid deras afgång från embetet eller tjensten må träda i verkställighet, så vida de icke sjelfva, deröfver hörde, förklara sig önska, att den dessförinnan må för sig gå; 2:0 att räntetagarne för upphörandet af deras bittills atnjutna options-rätt till ränteoch tionde-anslagens utfordrande in natura, och af rättigheten att af räntegifvarne uppbära forsellön, då lösen med penningar eger rum, hållas skadeslöse på det sätt, att de afstatsverket ärligen erhålla ersättning för sistnämnde afgift till samma belopp, hvartill den för närvarande af dem tillgodonjutes; 3:0 att alla räntegifvares nuvarande rättighet, att uppsäga räntorna och tionden till leverering in natura må, så snart den i 1:a mom. omförmälda förändring träder i verkställighet, inskränkas endast till spanmål och till de år, då markegången är lägre ån det till grund för persedel-skatternas lösande be: slämda medelpriset, med skyldighet likväl för räntegisvarne, att vid spanmåls-leverering in natura, erlägga skillnaden emellan spanmålens värde efter årets markegång och det högre medelpriset; 4:0 att i de fall då, i afseende å den kronan icke behållna spanmål, räntegifvarne åstunda begagna sig af sörenämnde uppsägningsrättighet, men räntetagaren icke vill spanmalen emottaga, densamma, jemte hvad som enligt sörestående moment bör i kontant erläggas, må, lika med kronans behållna spanmål, efter behörig uppsägning, få aflemnas till kronans uppbördsmän, för att till statsverket ingå, emot det att lösen för spanmålen, efter medelpriset, af statsverket till vederbörande räntetagare utbetalas; börande den räntegisvarne tillhörande sforslings-skyldighet af tionde-spanmål, jemväl i afseende å afradseller ränte-spanmål dem åligga. Härigenom skulle nu den skattdragande allmogen åtminstone befrias från de prejerier, hvilka vi ofvan anfört, och kunna få lösa sina räntor i penningar, efter en billig lösen. Till ersättning åt räntetagarne för den förlorade författningsenliga sorsellönen (ordet färsallningsenlig tillades visligen i Rikets Ständers beslut) anslogs den summa, som dertill kunde ersordras, hvilken ar regeringen var sörslagsvis upptagen till 60 tusen rdr. Man finner alltså att räntetagarnes lagliga ratt och fördel äro här lika mycket, om ej mer, skyddade än räntegilvarnes. Rikets Ständer antogo denna kongliga proposition, som sålunda blifvit lag, men finansministern har icke på två år, vi upprepa det ännu en gång, bringat denna lag till verkställighet och efterlefnad. Å Hade detta skett, så är det tydligt, att en stor mängd af de skattdragande redan vid tvenne uppbörder. eller åtminstone vid en, åtniutit en