Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1853, sida 1

uppslukad af hafvet. Jakob Perrol förundrade sig öfver att han icke kände sig mera lycklig; vissheten om hans fullbordade hämd väckte ingen glädje i hans själ, han började tvertom att känna samvetsförebråelser. Länge satt han slagen och orörlig i det djupa mörker han sjelf åstadkommit. Ändtligen steg han upp och gick ned för att på stranden söka bekräftelse på olyckan, likasom borde den skänka honom denna konstlade tillfredsställelse, Som han förgåfves sökte känna. Pa klippan, som numera icke sköljdes af vågorna, stapplade han emot plankstycken och andra sartygsspillror . . . vid skenet af lyktan han bar upptäckte han snart ett mörkt föremål ... en man som nästan liflös låg utsträckt på stranden. Jakob lutade sig ned till honom och lät honom svälja några droppar bränvin. Den skeppsprutne öppnade ögonen .. I början var han stunm , mnen sökte med ansträngning att samla SINa tankar ... Hans blickar töllo på en tunna, som låg bredvid honom på stranden. — Du är en bra tunna ... sade han slutligen . jag tömde dig och ända räddade du mig. — Åh, hon är inte hämdgirig hon! — Hvem är ni? frågade Jakob Perrol otålig . . — Hvem jag är? ... Och den skeppsbrutne hejdade sitt svar, af fruktan att råka i en ny fara. — Nå ja, mumlade han för sig sjelf, om jag dör af för mycket vatten eller af för litet luft, det kan komma på ett ut.