i Sverige. är för nationen skadlig, ej blott i sedligt och privat hänseende, utan ock i hvad angär hushållning i allmänhet med jordens, till födomedel för menniskan egnade alster, frågas: På hvad sätt kan landtbrukaren för sin del bidraga till denna skadas hämmande, och hvilka åtgärder för samma mål ligga deremot utom gränsen af hans verkningskrets ? Diskussionen häröfver öppnades af prof. Arrhenius, som hoppades att den tid skulle komma, då jordbrukaren upphörde med bränvinsbränningen, och då han finge erfara, att detta skett till hans egen nytta; hvilket yttrande understöddes af bruksp. Selim Heykenachöld, som ansåg bränvinets skadlighet gifven och förordade bränvinets fördyrande förmedelsthög beskattning på tillverkningen. Mötet borde i detta hänseende uttala en opinion, som ej skulle kunna undga att lända rikets ständer till ledning. Baron H. Hamilton yrkade att landtbruksmötet borde uttala sig för att bränvinsbränningen måtte upphöra att utgöra ett privilegium för jorden, samt bevisa att jordbruket kan bära sig, äfven om bränvinsbränningen upphör. Sedan hvarje landtbrukare, som hyser sådan åsigt, visat genom sitt eget exempel rigtigheten och allvaret med sin öfvertygelse, så skulle han äfven inverka på andra, hvarefter slutligen ett förbud kunde genomföras. Man borde alltså upphöra att bjuda bränvin åt vänner och bekanta, under hvad form som helst. För den förmögnare återstå ändock så många njutningsmedel. Man borde derföre vara betänkt på att bereda arbetaren någon ersättning för rusdrycken. Det första sättet härför vore att i stället för en rusgifvande bereda honom en födande dryck, hvilket kunde ske derigenom att man på landet upprättade väl skötta bryggerier; det vigtigaste medlet vore dock, att hvarje husbonde i sin stad verkade derför att hans arbetare finge bättre villkor, så att trefnad och välmåga blefve rådande i hans hus. Råder der välstånd, så supes der ej så mycket. Och det låter sig göra, och det låter sig förena med husbondens egen fördel, att bereda sina arbetare detta lyckligare tillstånd. Man gifve dem t. ex. långvarigare kontrakter, hvarigenom de bli mera måna om att sköta sig och förbåttra sina lägenheter. Allt detta, slutade talaren med värma, står i vår makt, och blir det beslutadt af denna sammankomst att verka i denna rigtning, då kan man säga att Gud har välsignat vårt sammanträde. Baron Stjernstedt uppläste ett längre skriftligt anförande, derunder han äfven genomgick hufvudpunkterna af den Norrska bränvinslagen, hvarvid han afbröts af spridda röster: det der har stått i Aftonbladet — Ja, i Svenska Tidningen också — samt uppläste Wermlands hush. sällskaps beslut i frågan, hvilket innehöll, att bränvinsbränningen vore ej nyttig, utan skadlig, och förordade en lag i enlighet med den Norrska, i hvilka åsigter tal. önskade att mötet måtte instämma. Hr 4. Ribbing instämde med föregående talare och ville blott såsom surrogat från bränvinsbränningen föreslå hvitbetsodlingen, hvaraf tal. i Ostergöthland sett goda resultater. Hr Adelborg kunde ej instämma i fördömmelseropen mot bränvinet och påstod att vid många gårdar, der bränvinsbränning idkats, jorden blifvit deraf förbättrad. Tal. var ej vän af denna produktion och hade sjelf alldrig brännt, men ansåg likväl att man ej borde gå för hastigt med dess hämmande på lagstiftningens väg. Deremot borde man på moralisk väg göra allt möjligt, och den som kan bör upphöra att bränna. Hr B. Ribbing ville i afseende å den sista talarens yttrande att jorden på egendomar, som drifva bränvinstillverkning, förbättras, endast anföra, att han besökt en socken i Westergöthland, hvarest funnos 9 ångbrännerier. På de flesta ställen i denna bygd växte intet råg, litet hafre och något litet potates. Så idkades jordbruket i bränneriernas hägn. — Tal. förordade ölbryggerier samt yrkade vidare att herrar och bönder skulle upphöra att förtära icke blott bränvin, utan äfven andra spirituösa drycker. Derester skulle de sattigare följa exemplet. Särskilt framhölls den osed, som drifves af prester vid tiondens emottagande, neml. att traktera med bränvin. Tal. intämde i de förut framställda förslagerna till det ondas hämmande och ansåg att detaljbestämmelserna borde öfverlåtas åt statsmakterna. Med anledning af den förda diskussionen framställde ordföranden följande propositioner, hvilka af mötet antogos: a) På hvad sätt kan landtbrukaren för sin del bidraga till bränvinsskadans hämmande? I:o) Genom odling af sodervexter och rotfrukter, samt uppmuntran af binäringar; 2:0) Genom att afsäga sig bränvinsbränningen såsom privilegium för jorden; samt 3:0) Derigenom att hvarje individ sjelf upphör att både tillverka och förtära bränvin samt inverkar på andra i samma rigtning; genom att åt arbetaren skaffa surrogat för bränvinet, bereda honom en bättre ställning förmedelst förlängning af hans kontrakter m. m. b) I afseende å en förändring i bränvinslagstiftningen uttalade mötet den opinion, att en sådan förändring vore af behofvet påkallad; men då proposition gjordes, huruvida denna lag borde göras i likhet med den Norrska, besvarades denna med blandade ja och nej, hvarför ordf. hemställde om ej denna detaljfråga kunde lemnas å sido; dervid det ock blef. Härefter afhandlades den 35:te frågan, hvilken ledde till diskussion om hulbetsodlingen, som torde böra särskilt refereras. Sammankomsten för dagen var härmed afslutad. (Forts.) —— Utrikes Nyheter. ÖSTER RIKE Dan cadan WionerrravaAlt: Å