Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1853, sida 1

tornet; han satte det tunga maskineriet i rörelse, sjedrarne gnisslade, lågan darrade, sänkte sig och slocknade. Claude Chaulnaye, som satt hopkrupen vid tornets fot med hufvudet lutadt emot sina knän, och som, ester slutadt dagsverke, redan insomnat, vaknade åter. Bullret af maskinen behöfdes icke för att väcka honom; en plötslig inre uskådning sade hans slutna ögon att mörker intagit ljusets plats i spetsen af tornet Cordouan ... Blind, hvad förståndet beträffar, hade hans sinnen, genom hvilka ensamt han lefde, förvärfvat en magnetisk fullkomlighet, omöjlig till och med för ett snille, som förströs af sin egen liflighet . . . Han steg upp och skyndade hastigt upp i tornet. — Mästare, sade han till Jakob Perrol, och pekade på den släckta lanterninen, tecknade att han ville äter tända den, men utan att säga ett ord mera. Åter föregick en strid i Jakobs hjerta. Hade väl Gud sitt finger med i spelet? Kanske var det Försynens barmhertighet som uttalade sig i dessa Claude Chaulnayes tecken; men olyckan rycker vanligen med sig den, som vid uppfyllandet af en pligt, ställer sig på tviflets brant. Jakob, som var allt för upprörd för att kunna svara Chaulnaye, gaf honom en vink att gå sin väg. Denne, i hvars djuriska mekanism lydnadens hjul nu af en förman sattes i gång, tänkte aldeles icke på några invändningar, utan gick åter ned utan någon slags förundran, likasom han gått upp utan tvekan; han öfverlemnade åter sina sinnen till en hvila, hvari den moraliska delen af hans varelse alltid varit försänkt. Natten blef allt mörkare, stormen allt häftigare. Igenom vågornas och vindens dån tyckte sig Jakob höra nödrop! ... Ett kanonskott ljöd ifrån det upprörda hafvet . . . sannolikt ett nödskott Intet tvifvel mera . . . Mauclerc hade med sitt fartyg blifvit