Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1853, sida 1

Vid speciella fall, hvarest lokalen består af hungMark, och föga tillgång finnes på annat gräs eller vintersoder, der förbjuder det sig sjelf att hålla andra än de minst ädle djuren, neml. Hedefår, eller hvad tyskarne kalla: Heideschucken. i som fåren till större delen hållas för ullens skull, är det alltid af stor vigt, att söka af dem erhålla den möjligast största ullqvantiteten. Detta blifver omöjligt på sådana naturliga beteslokaler, som icke äro väl afröjda från impedimenter, hvilka afslita ullen, eller orena dem med smolk, hvarigenom dess värde säsom handelsvara minskas. Denna förlust blifver så mycket större ju sinare och ädlare ullen är. Derföre passa sådana lokaler bättre för gröfre köttfår. vid mindre landtegendomar kan ej skäligen ifrågakomma att hålla annat än gröfre sår, som gifva en för husslöjden lämplig ull och bättre kött, och hvilken ull äger i hemorten bättre afsättning; på större egendomar deremot, der ett större antal får kan hållas, af särskildt anställd skötare, der torde i allmänhet de finulliga fåren äga företrädet. Mot den i Sverige öfliga seden att landtmannen underhåller antalet af sina får genom eget uppfödande af lam, anmärker hr Hofman-B., att det vore ofta fördelaktigare att i stället köpa unga gallfår eller betar, som ännu ej voro fullt utvecklade, hvilka afyttrades då de blefvo fullvexta och feta, för att genom köp ersättas af andra ungsår eller betar. Många betesfält skulle på detta sätt förmånligare användas än för moderfår och lam. — På lokaler, som hafva vidsträckta beten, men inskränkt vinterfoder, vore detta sätt att hålla fåren förmånligt, ty de kunna ofta köpas billigt nog straxt efter klippningen, hvarefter de som gått några månader på godt bete kunna gödda aflåtas till slagtaren. Förf. slutar med att tillstyrka stor försigtighet vid kroisering af 2:ne olika fårracer, om man förut äger en oblandad stam, ty man vet hvad man har, men icke hvad som uppstår genom kroiseringen. Ullen blir derigenom olika, och en gång uppblandad är det nästan omöjligt att återföra racen till det ursprungliga. Sålunda hafva många misslyckade försök blifvit gjorda, att kroisera Merinos-får med Southdown eller Dishley. Den första generationen har ofta varit efter önskan, men sedermera har afveln merendels blifvit mera glesullig och mindre praktisk. Grefve Beckfriis trodde det vara svårt att bestämdt afgöra frågan, men ansåg att man såsom allmän regel kunde antaga, att på jordmån, der man har ett kort och kraftigt bete, ägde de fina fåren företräde; släpper man köttfar på sådant bete, så berga de sig ej. Dessa sednare voro deremot lämpliga på beten med längre och saftigare gräsvext, så mycket mer som de tåla väl vid sidvall. Om man under vintern släpper köttfåren tillsammans med de sinulliga, med samma soder, så hafva de förra svårt att hålla sig vid hull, emedan de behöfva starkare foder. Hr Nathorst instämde med föreg. tal.; och ville blott tillägga, att vi i landet hafva åtskilliga fårstammar, uppkomne genom kroisering, än med elektoralbaggar, än med spanska får, hvilka kunna anses såsom ett slags mellanstammar mellan köttoch sinulliga får. Dessa uthärdade de finare betena bättre än köttfårens och voro således lämpliga för orter, der ingendera af de andra racerna kunde användas. Till svar å den 25:te frågan: lar det under flere år försökta bruket af Norska beskällare till förbättring af den inhemska håstafveln befunnits fullt motsvara landtbrukets behof i alla afseenden, eller, om så icke år, hvilka åtgårder synas i denna angelägenhet ytterligare böra vidtagas ? var skriftligt yttrande inlemnadt af dir. Norling, hvaraf vi dock ej tagit del. Hr A. Ribbing anhöll om upplysning huru det hängde ihop med den berömda percheronska racen, hvaraf hästar blifvit införskrifna till Nerike. Statsr. Wern. De norrska hästarne äro mig väl bekanta och mina goda vänner. Svårigheten med dem är dock att få hästar af denna race så stora, som vi vid ett större landtbruk behöfva. Om den norrska hästen uppdrifves till storlek blir han för tung och drygfödd. Dessutom sl tas hans tänder snart, så att, ehuru en och annan kan uppnå 30 år, de flesta dock äro slut vid 15 år. De norrska hästarne hafva ej heller nog vigt att lägga in i seldonen. Nerikes landthushällare hafva alltså beträdt en rigtig väg, då de inför2n ar Hate 1