Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1853, sida 1

denna sista möjlighet till räddning var honom således äfven betagen, och han återföll i sin förtvislans stumma liknöjdhet. — Således, kamrat, antar ni inte mitt förslag, sade! l-Ecureuil. . . Jag vågar likväl mycket mera än ni? ... — Om endast jag ensam kan blifva räddad, svarade Georg sorgset . . . så dör jag hellre här. .. Men jag kan icke desto mindre visa er min tacksamhet för ert anbud. . . Några rader af min hand, hvilka intyga att ni velat rädda mig, skola efter min död blifva heligare och verksammare än de ord min mun skulle kunna uttala? ... Skaffa mig således tillfälle att skrifva ... och jag testamenterar er min sista önskan, som man skall bifalla, derom är jag öfvertygad; men, tillade Georg hastigt, jag fäster dervid ett vilkor, och det är, att ni å er sida, hjelper mig att, om också för ett ögonblick, få återse henne. — För fan! inföll PEcureuil, hvad ni begär af mig skulle vara omöjligt, om det inte vore nödvändigt för mig, eftersom ni eödast för detta pris genom ert testamente vill förskaffa mig rättigheten att åter blifva hederlig karl. Jag vet visserligen inte om jag någonsin kommer att begagna mig af denna rättighet; men man bör vara beredd på allt, tillochmed det utomordentliga. Hvad den unga flickan beträffar, så befinner hon sig lyckligtvis inte i Maucleres hytt; ty eftersom han för med sig en officer ifrån det engelska fartyget, så befallte han mig att stänga in henne i en annan hytt, den första vid foten af den der trappan. Samma nyckel öppnar alla hytterna; jag kan således gifva er min. Men det är nödvändigt, att ni inte blir igenkänd. Bah! ... tillade han efter ett ögonblicks öfverläggning, alla skurkarne sofva, utom de, som äro på vakt. Se här, tag den här rocken och mössan, men drag ned den öfver ögonen. Jag skall