Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1853, sida 1

(Insändt.) Uti Bihanget till Götheborgs nyare IIandelsoch Sjöfartstidning, N:o 147, för den 30 Juni d. å., har en artikel influtit under rubriken: Några ord i anledning af förbudet i afseende d sillfsket. Om denna artikel ej vore skadligare i annat afseende än i det klander, vetenskapsmännen der tilldelas, så vore den visserligen oskadlig och behöfde ingen annan vederläggning än den okunnighet, som författaren sjelf visat sig ega i denna sak; men den är, thy värr, oberäknadt alla sina brister, ganska förledande för den stackars fiskaren i sin enfaldighet och behöfver derföre en vederläggning. Insändaren beklagar den fattige skärgärdstiskaren, som nu, sedan vadarnas storlek blifvit inskränkt och maskornas storlek utvidgad, skall nödgas se sillynglet inkomma i vikarna och icke, som ofta skett och ännu årligen sker, få tillfälle att uppvräka en stor del deraf på stranden, till svinföda eller mat för korpar och kråkor, eller ock, då fångsten blir särdeles rik, försaa det till gödsel. Så hände vid Kalfsund 1843, då af 1,000 t:r så kallad sill, som fångades, endast 40 t:r kunde användas till föda för menniskor; af de öfrige 960 t:r yngel såldes bätlaster till en i närheten boende possessionat, som använde det till gödsel på åkern. Sedan det stora sillfisket upphörde 1808, har väl icke, som insändaren uppgifver, något år fiskats loddsill (ty det är just loddsillfisket med de finmaskade vadarna, som insändaren vill försvara och tillstyrka) för 50,000 rdr, icke en gång vid det betydliga sillfisket vid Fjellbacka 1842—43. Der siskades visserligen med 22 vadar för 50, 60,000 rdr sill; men största delen deraf var stor, aflingsför och blandad med skarpsill, men loddeller sillyngel blott till en ringa del. Insändaren synes vilja bevisa fiskandet deraf hafva tillfört all den vinst, som sillfisket inbringat, och att upphörandet dermed, genom de finmaskade vadarnas afskaffande, skulle orsaka fiskaren underzsång. Insändaren beklagar vidare sillfiskaren för den förlust han kommer att lida genom de stora 15644 asskaslande, emedan de, efter den I Jan. 1855, ick ega något värde. Detta har lagstistaren förutsett oc derföre utsatt prescriptionstiden till 3 år, inom hvilken tid man af erfarenheten känner, att vaden, om den under denna tid varit begagnad, är utsliten och obrukbar. Vill fiskaren uppsätta en vad så sent, att den icke hinner utslitas till prescriptionstidens slut, så är det ju hans eget, men icke lagstiftarens eller författningens fel. Insändaren vill icke gifva sig i dispyt med vetenskapsmännen och deruti handlar han visligen, då han af sillens natur och lefnadssätt icke känner mer, än att hon vistas i hafvet och låter fånga sig med vad. Huru osäker insändaren är i sina uppgifter, synes deraf, att han icke dristar yttra sig bestämdt, utan endast förmodar, såsom t. ex. att den så kallade små loddsillen lårer blifva stor. Att så verkligen sker, derom hade insändaren kunnat öfvertyga sig, om han ej