14 LIIIL11264444nmn 41 UAILIA alI(11 RS all de fullväxta vistas längre ute på djupet, utom då de, för romläggningen, nalkas stränderna eller grunden; men ynglet vistas deremot nästan året om på grundare ställen vid kusten. Icke allenast Sveriges, utan äfven Europas utmärktaste naturforskare hafva genom mångåriga, på detta ämne rigtade, observationer kommit till det resultat, att hvarje djurart uppehåller sig som sullvärt på den trakt, der den är född. Sådant är äfven förhållandet med sillen, om hon nemligen blir fredad under leken, och skonad medan hon ännu år ung. På denna theorie, som för omkring 30 år sedan först uttalades af en bland Sveriges störste naturforskare, stöder sig fiskplanteringen, som nu företages i England, Frankrike och flera Europas länder, ty om så icke vore, om ynglet, då det vore utväxt, skulle bortgå till andra trakter, utan att återkomma till samma ställe, hvartill skulle det då tjena att nedlägga fiskrom och låta den kläckas på ett ställe, der man önskade finna en viss fiskart. För att freda ynglet är, i de festa riken, notredskapens beskaffenhet och maskornas storlek bestämd för hvarje fiskart, och afkastningen af fiskerihandteringen har derigenom visat sig tilltaga. Detta oaktadt vill egennyttan och okunnigheten nu påstå, att förhållandet vid våra fiskerier skall, genom den utfärdade stadgan, blifva motsatt. I början af 1680-talet (1681) utkom i Frankrike en kongl. förordning, att garn och vadar, inrättade för sillfångst, icke finge begagnas, så framt icke maskorna innehölle 1 tum i fyrkant, alldeles lika med hvad nu hos oss är föreskrifvet. En förordning, som utan klander blifvit antagen och följd i 170 år i Frankrike, skulle, efter insändarens påstående, vara förderflig i Sverige. Huru kan detta förklaras? I grannriket Norrige begagnas en så kallad normalsild af metall, hvilken, vid visitation af fiskredskapen, af uppsyningsmannen drages genom maskorna på sillgarn och vadar, på det att icke mer finmaskad redskap måtte nyttjas, än lagen föreskrifver. Denna författning är första och förnämsta orsaken dertill, att sillfisket der ännu sortsar, och hos oss skall en lika författning, efter insändarens tanke, blifya fiskets förfall och siskarens ruin. — Uti länder, der nämnde föreskrifter för fiskredskapens beskaffenhet och maskornas storlek äro antagna och följda, har likväl ingen klagan eller missnöje bland den fiskande allmogen uppstått, utan den har tvärtom, genom iakttagandet af dessa föreskrifter, funnit vinsten af sin handtering förökad; här, der egennyttan, i den fattige fiskarens namn, vill mästra allt uti ifrågavarande sak, heter det, att fiskarena skola utblottas och fisket förderfvas just genom en lika beskaffad författning. Då insändaren sjeif synes tro, eller åtminstone vill inbilla andra lika okunniga, att det är på sillfisket, som den Bohuslänske fiskarens välstånd beror, hänvises insändaren till sid. 74 i Handlingar, rörande sillfisket i Bohuslånska skårgården, hvilken bok genom regeringens försorg, redan för 10 år sedan utdelades till Bohuslänska fiskarena, ehuru måhända af dem icke läst. Der finnes tydligen, efter fiskarenas egna, ej aftvingade eller framlockade, uppgifter, bevisadt, att af de 1710 t:r sill, som fiskades i Kalfsund 1831, voro 150 t:r stor sill och resten eller 1560 t:r yngel, hvilken såsom fullväxt hade gifvit omkring 6000 t:r mogen sill. Efter fiskarenas egen uppgift, förtjenade de vid arbetet med vadarna, för 5 månader 22 och för 3 månader 143 sk. om dagen. Sannerligen ingen så stor vinst, att den icke, med mindre mödosamt arbete, hade kunnat erhållas genom hvilket annat fiske som helst, på lika lång tid. Insändaren nekar icke, att vetenskapsmännen haft rätt i sitt påstående, att fisken uppsöker det ställe, der den blifvit kläckt; men vill icke medgifva, att detta förhållande eger rum i afseende på sillen, och stöder sitt påstående derpå, att icke på flere decennier något stim af den större sillen visat sig vid kusterna. Häruti har likväl insändaren svårligen misstagit sig, ty vi vete att ett betydligt sillfiske inträffade i trakten kring Strömstad 1833. Ett annat vid Grafvarna 1834; likaså åren 1837 och 1840, samt vid Fjellbacka 1843, under hvilket år sillen gick till så starkt derstädes och i hafvet utanför Kungshamn, att pa sistnämnda ställe, på en enda dag, 7 båtar lastades med sill, som uppöstes med kassar direkte ur hafvet. Insändaren kan således icke neka, att under nyss förflutna decennier stimmar af större sill visat sig vid ku att den större sillen sällan vågar närma sig dem, dertill äro de stora vadarna orsaken. Detta bevises af det sista stora sillfisket vid Fjellbacka, ty der blef hon icke en, utan tvenne gånger skrämd från strändernas närhet, genom bullret af 22 stora vadar. Stimmarna återkommo väl emot stränderna, sedan fiskarena segSterna, men lat hem första gången med sina vadar och allt åter var tyst, men utdrefs ånyo af de återkomna vadarna och delade sig då i mindre stimmar, hvilka inträngde till Oxevik, Malesten och flera ställen. Alt något stim af den små sillen gått fri från de stora vadarna är just enda och rätta skälet, hvarföre stor sill finnes och att ännu årligen mindre stim5 mar af den går in på några ställen i vår skärgård, under namn af Grässill; såsom t. ex. i Malösund vid Oroust, der hon lägger en del af sin rom, hvaraf vår Loddsill kläckes; men skulle insändarens påstäende gälla, att det yngel, som icke blifvit uppfiskadt, går, då det tillväxt, åt andra länder, så skulle vi från England, Norge med flera orter hafva fått ganska mycket mogen sill, då i dessa länder intet yngel blifvit fiskadt på öfver hundrade år. Att sillynglet, då det uppväxt till stor sill, blir qvar på trakten, der det är födt, bevises vidare deraf, att den så kallade Kiviksillen alltid fångas vid Cimbritshamn, Kullasillen vid Kullen och Gråbenssillen vid Hammerfest. Skulle sillen, som insändaren synes tro, vara en kringvandrande art, hvarföre träffas icke då de nämnda sillsorterna hos oss? Vetenskapsmännen hafva ej bestridt, att äfven sillen stundom, i likhet med flera andra djurarter, företager, af en ännu okänd drift, periodiska utvandringar från födelseorten, men de tro, att det är vida säkrare hushålla med hvad man redan eger och genom omtanka kan föröka, än att räkna på sådana, ty värr, alltför sällan återkommande främlingar, hvilka dessutom, såSom vandrande och icke på stället födde, lätt äro föravadan