Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af Paul Foucher. (öfvers. af 0. —n.) (korts. sr. N:o 192.) — Den stackarn har väl inte kunnat uträttat sitt ärende, han är ett lika stort nöt som en hederlig karl är sade Mauclerc. — Men nu till något annat, följ mig Och ljudet af stegen nå sanden började allägsna sig. Georg kunde icke mera tvifla på att han var bedragen; han skulle nu få plikta för detta allt för stora förtroende, som gör att ädla naturer tro sig tillochmed hos sina fiender återfinna om också endast en flägt af deras egen redlighet. i Han ville åter uppstiga på klippans spets, i hopp att hinna undkomma bofvarne; men olyckligtvis var denna klippa lika svår att stiga uppför som lätt att komma nedför, och då Georg med flämtande bröst ändtjigen uppnådde högsta spetsen, möttes han der henes som gått öfver de svigtande stocUrsinnig och utom sig, lade Georg med den ena af sina pistoler an på Mauclerc, Som satte sig till försvar; men bakom fienden syntes hufvudena af tvenne banditer, hvilka, utan tvifvel, icke voro de enda Döden var således säker, men icke så hämden Georg sänkte sitt vapen med tillbakahållet raseri. Plötsligt föll honom en tanke in, hvarvid ansigtsmusklerna