Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1853, sida 1

genhet: det behösdes endast en slägt af den minsta betänklighet, sör att uppröra detta så klara och rena samvete! Man torde lätt inse, att, under intrycket af dessa stridiga känslor, Georgs otåliga längtan efter ett afgörande möte med Mauclerc, skulle stegras ända till ett slags feber; han frammumlade ord utan mening, ströfvade fram oeh tillbaka i tusen bugter på klippan, undersökte sina i bältet sittande pistoler och pröfvade sin sabelklinga emot berget. När slutligen minuterna syntes honom såsom timmar, klättrade han med tillhjelp af sina händer ned till en slags naturlig terass, hvarifrån han hade fri utsigt öfver oceanen. Efter några ögonblick, under hvilka intet ljud störde hafsvågornas sorl, tyckte sig Georg höra flera röster i en håla, som, under den plats der han stod, bildades i klippan och var innesluten af vågorna, som sköljde dess yttre rand. Geors kunde icke se dessa personer, hvilkas röster oredigt nådde hans öron. Ett ord, som han händelsevis tydligt hörde, väckte hans uppmärksamhet. Han lade örat emot marken ty i denna klippa fanns ett eko, som han kände förut, ett af dessa hemlighetsfulla organer, som naturen meddelat ödemarkerna, hennes stora gästfrihets stämma. — Nu är fågeln i snaran, sade en röst, som Georg igenkände; han har kommit ensam, men åtminstone skall han inte hehöfva säga att sekundanter fattas. Hvar äro våra kamrater? — I en liten håla här i närheten med en slup, svarade en obekant röst; fartyget ligger uppbrassadt några kabellängder härifrån. — Och ni har ännu icke sett till PEcureuil? — Nej, ännu inte. (Forts.)