Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1853, sida 1

verld, som återsordrar henne; du, som, utan namn och utan framtid, vågat ens tänka på en så ovärdig mesalljans, vet, att din far sätter sig emot dina egoistiska planer och att han brännmärker ditt uppförande såsom otacksamt och fegt. — Min far! sade Georg med matt och bönsallande röst. — Håll! ropade Marie, Georg är inte brottslig; aldrig har ett ord ur hans mun gifvit mig det svagaste hopp, men mot hans vilja har jag ändå upptäckt hans hemliga kärlek. — Denna kärlek finnes inte . . . den kan inte sinnas, utropade Perrol häftigt; säg det, säg det i ögonblicket, och befria fröken de Royan ifrån den pligt hon af erkänsla, eller kanske snarare af medlidande, ålägger sig sjelf. Ordet medlidande kom Georg att bäfva. .. Han trodde sig deruti finna den sorgliga hemligheten i denna oerhörda lycka, det förödmjukande ordet till den gåtlika sällhet, hvaraf han så plötsligt blifvit öfverhopad. — Nej ... sade han med darrande röst . . . det är sannt, jag . . . älskar inte fröken Marie . . . de Royan. . . — Jag skulle då blifva dömd att ensam älska, återtog Marie, leende vid detta prof på försakelse, som hon alltför väl förstod för att frukta; men då är herr Georg Perrol bra flygtig af sig; ty ännu i dag på morgonen skref han detta bref, som slumpen eller måhända min obetänksamhet fört i mina händer. Och hon räckte Jakob Perrol hans sons på förhand uppgjorda testamente. — Han älskade mig inte, tillade hon med röd stämma, men han ville döda sig, emedan han ansåg mig stå för högt öfver honom. — Döda sig! utropade gubben rysande.