ven, ofta utan annan kännedom af densamma, än som vunnits under hastig uppläsning vid Sammanträden inom borgerskapet; och för att i sin mån förekomma, att någon här må förhastadt skrifva sit namn under ett så oförskamdt opus, har en af härvarande borgare, i en till denna tidning insänd artikel, undertecknad — m — uppgifvit, att han, som har läst det snygga försöket funnit detsamma, liksom de II:s s. k. motiver, vara af den beskaffenhet, att icke någon annan tänkande samhällsmedlem kan skrifva under petitionen, än den, som förbiser eller vill delta i osanna uppgifter, hvilka deri förekomma, så mycket mera klandervärda, som de äro ämnade att framläggas för H. M. Konungen. Bland annat anmärker ins., att de II sanningslöst uppgifvit sig föra svenska borgerskapets talan och att svenska handtverkstillverkningarne skola försämrats under sistförsl. åren; i strid med hvilken sednare uppgift ins. påstår, att just den fria täflan sramtvingat förbättringar så många och stora, att de flesta tillverkningar, både i prydlighet och duglighet, aldrig stått så högt som nu. I Julihästet af Ställningar och förhållanden yttrar sig Crusenstolpe om skråpetitionen på följande sätt: Den underdåniga petition, som ett betydligt antal af Stockholms handtverkare nyligen ingifvit till civilexpeditionen, och som Folkets Röst promulgerat under den träffande rubriken: Attentatet mot näringsfriheten, är dock, som man bör förmoda, mera betecknande än verksam. Det visar, huru litet regimen satt sig i respekt hos nationen, huru vacklande i åsigter och svag för påkänningar, man anser regeringen vara, då man dristar misstänka henne för inkonseqvensen, att kunna förmås kasta öfver bord ett system, som hon omfattat, efter mogen öfverläggning, samt ofta förnyade framställningar af nationalrepresentationen och länge uttryckt önskan af allmänna tänkesättet. Häraf synes huru ömtålig frihetens planta är, då små enskilda intressen nu ligga beständigt i försåt att rycka upp henne med rötterna, så snart något reaktionärt vindkast gynnar försöket. Otvifvelaktigt behöfva 1846 års näringsförfattningar revision, men i utvidgande, icke i tillsnörpande rigtning. De voro första steget på en ny bana, från tvång till frihet. Statsklokheten fordrade att beträda den småningom och varsamt; men hvarken borde eller kunde den taga steget fullt ut. Det var ett försök, som gjordes; måste trefva sig fram och vänja folket att vandra utan ledband. I mån som denna vana hunnit spridas och rotfästa sig, kan man våga gå något raskare till väga. Tiden nalkas, då detta kan och bör ske. Lämpligast hade törhända varit att afbida ett jemnt årtionde från det nya systemets införande, innan man gick vidare; men då skråmännen sjelfve nu tagit initiativet till jemkning i de ordningar för idkande af handel, fabrik och handtverk, som K. M:t utfärdat förenämnde år, synes oss regeringen böra begagna detsamma, till ändamålsenlig revision, fastän i motsatt syftning till petitionärernes önskningar! Dessa äro förestafvade af ett blindt, ensidigt, trångbrostadt och oförständigt intresse, ur stånd att uppfatta sina egna sanna fördelar och utan känsla för öfriga medborgares. Nu, då den upplystare och derföre, som vi icke utan anledning hoppas, största delen af fabrikanterne sjelfve inse förbudssystemets olämplighet, kraftlöshet, förderflighet, och äro benägna att afstå det tvångsskydd, som hittills utgjort deras verksamhets sköld : nu, då tankarne mer och mer rigtas åt utvägar, att, genom tullfrihet å lifsförnödenheter och råämnen, sätta arbetare och tillverkare af alla klasser i tillfälle att lefva och drifva sina yrken för godt köp: nu, då hela Sveriges bemödanden åsyfta, att från national-representationen utesluta prerogativer och privilegier; — nu framtråda dessa petitionärer lika oblygt som enfaldigt inför thronen att förfäkta borgerskapets gamla privilegier ! En annan sak är att för handtverkarne minska de allmänna bördorna, i samma mån som deras uteslutande rättigheter försvinna. Detta är både billigt och klokt, äfvensom att de, som ingå i tillgodonjutande af dessa rättigheter, tillika underkasta sig skyldigheten, att i lämplig proportion deltaga i utgörandet af onera, hvilka äro häftade vid den borgerliga näringen, och hvarmed det vore en himmelsskriande orättvisa att längre betunga dem, sedan de sekelgamla privilegierna vandrat all verldens väg. Och ett elände sådant, som petitionärernes manifest, skickas nu kring städerna såsom ett program för den instundande riksdagen, i mening att bli ett slags edsformulär, hvilket borgareståndets riksdagsmän skola förpligta sig att bekänna och förfäkta! Lyckligtvis ha den beryktade skristens korttänkta författare äfven i denna beräkning endast ådagalagt med huru klent förstånd de blifvit begåfvade, eller kanske egentligare uttryckt: huru inbitna, förstockade skråfördomar alldeles försoffat dem och beröfvat dem bruket af både eftertanka och ända till det af deras lekamliga ögon. Vi säga lyckligtvis; ty det är ej handtverkarne, utan de handlande, som i flertalet af städerna tillsätta riksdagsmän, och de handlande veta ganska väl hvad tiden är liden, och att det ej numera går an att framkomma med anspråk, som smaka af 1500-talet, eller att städerna skola fortfarande utgöra inrättningar, privilegierade att lefva på landets bekostnad. Att hufvudstadens handtverkskår, af hvilka dock en hel hop upplysning och sann industriel anda borde kunna väntas, icke blyges att föra dylika anspråk till torgs, är verkligen ett högst bedröfligt bevis på huru mycken inre råhet, huru mycket rotfästadt barbari här ännu råder hos personer, hvilka likväl i det yttre skrytsamt prunka med en länad masque af bildning, och som genom flärd och präl i ton och lefnadssätt. så