Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1853, sida 1

——— — — — —— -— — ä—!g1— cQ NN men till sin stora förvåning igenkände hon i den nykomne ingen annan än markis de Vauglas. — Ni här markis! sade hon i en ton af bestörtning och bedragen väntan. — Just jag sjelf, sade den salske Vauglas, jag sjelf, som önskat säga er mitt farväl och bedja er om den sista tjensten innan jag lemnar landet. — Och hvad är det för en tjenst? frågade fru dHorigny med en hetta, som hon icke en gång gjorde sig besvär att dölja. — Förlåt mig . . . men denna tjenst består endast deri, att ni torde hafva godheten att skrifva ett bref, som jag skall diktera för er, och dertill är denna plats aldeles inte passande. Tillåt mig ledsaga er till slottet, hvilket, som jag tror, ligger vid slutet af denna alle. — Men, min herre! — Min närvaro synes vara er besvärlig; jag borde likväl inte frukta det, eftersom ni väntade mig. — Jag, min herre, ... skulle jag hafva väntat er? — Ja, så mycket mera, min fru, som ni skrifvit till mig ... se här är brefvet, som ni kastade ned till mig. — Men . . . detta bref ... var ämnadt till sjöröfvaren Mauclerc; det ser man tydligt af dess innehåll . . . och jag är just denne sjöröfvare. — Ni! ... — Och till bevis derpå, så gif akt! .Mauclerc närmade sig till muren och klappade tre ganger med händerna. Genast instörtade genom den halföppna porten ett dussin karlar med mörka ansigten och lika fullkomligt beväpnade som de voro uselt klädda. Mauclerc pekade åt slottet till, och genast försvunno alla mellan träden.