Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1853, sida 1

hämden, ett onyttigt nöje om man så vill, men alla nöjen äro ju onyttiga. Jag måste utkräfva hämd på en af edra väninnor . . . hvarför? nå, det kan just inte röra er! Olyckligtvis har denna unga flicka redan flytt till den gård der hon bor; denna gård skall ligga vid foten af fästet Grave, hvarest finnes en garniSon; jag kan inte våga en enlevering med våld, utan måste taga min tillflykt till list . . . Och ni skall hjelpa mig . .. för detta pris vill jag skydda ert lif och äfven det som ni kallar er ära ... inga tacksägelser, om jag får be; jag behöfver, som sagt var, inte göra mig af med er, och är inte heller frestad att bemäktiga mig er persen, ty i trotts af de prydnader, med hvilka ni öfverlastat er och oaktadt de hyllningar som omgifva er, är ni intet vacker, min fru. — Min herre! ... ropade fru dHorigny, som, vid dessa ord, midt i sin förskräckelse kände vredens rodnad uppstiga på sitt ansigte. — Ack! jag sade er ju att jag är mycket rå och ohyfsad; men hvad återstode väl för oss sjöröfvare, om vi icke vore rättframma? Såsom upprättelse, och på det ni måtte förlåta mig, Så skall jag bereda er tillfälle att göra en af edra väninnor ondt. Under detta samtal anlände Mauclerc, som ledde den nästan vanmäktiga fru dHorigny under armen, fram till slottet. I detsamma utkom Jkkcureuil derifrån. — Nå, sade Mauclerc, huru mycket folk finnes här i slottet? . — En slottssogde och några tjenare. — Har ingen undkommit ? — En del af våra kamrater har på förhand tillstängt stora porten; äfverraskade, kunde de icke länge försvara sig. Vi hafva betagit dem förmågan att ropa, till dess de förlorat lusten dertill. (Forts.)