Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1853, sida 1

Fru dHorigny var stum af fasa; den smekande dröm, hvari hon så länge vaggat sig, blef slutligen till verklighet; men denna förfärliga verkligbet öfverträffade marans mest marterande qval; synen hade blifvit ett spöke! Hon ville ropa, men Mauclerc gjorde en så uttrycksfull rörelse, att rösten dog på den olyckligas läppar. — Jo jo! sade Mauclere med ett leende ännu förfärligare än raseriet, ni trodde er väl vid era fötter få se någon romanesk bandit eller sprättaktig pirat, som för illusionen af er nyfikna beundran försummade omsorgen om Sin egen säkerhet och sin kassa. Vakna ur er villfarelse min fru! bannlyste ur samhället bekymra sig sådana fiender icke om att så noga iakttaga dess seder och bruk. Jag ville öfvergifva detta äfventyrliga lif, icke af samvetsagg . . hvad ni kallar brott och det som är en nödvändig följd af vår ställning väcker hos oss lika litet fasa eller rörelse, som hafvets dyningar numera göra oss sjösjuka; allt är ett verk af vanan; men ett behof af lugn, och den obehagliga känslan af de faror, som hotade mig, föranledde mig att göra det samhälle, hvarur jag är utesluten, fredsförslag, — men, detta samhälle, representeradt af er herr man, som är en så aktningsvärd person, har velat bedraga mig — till skada för sig sjelft, ty derigenom tvingas jag att lefva af de sår som jag tillfogar det. — Nåd! nåd! hviskade fru dHorigny med slocknande röst. — Jag skall trösta er dermed, sade Mauclerc, att er död aldeles inte är mig nödvändig: i morgon äro vi redan ombord, och till dess förmår jag icke allenast att betaga er hvarje medel att skada oss, utan ni kan tillochmed göra mig en tjenst . . . jag har aldrig tillåtit mig mera än en lyxartikel ... och det är