— Håll! sade hon, jag misstog mig verkligen om herr de Vauglas afsigter ... och hade utan tvifvel intet skäl att blifva förskräckt; — Georg, jag ber eder, följ mig genast till herr dHorignys hotell. . . . — Men, min fröken. . . — Nu genast! jag mår inte väl, och ni skulle väl inte vilja vägra mig er hjelp, som jag nu verkligen behöfver. . . I Och fattande Georgs arm, drog hon honom med sig ur paviljongen.