Ett besök på emigrantsariyget Lexington. Efter hvad förut blifvit nämndt, är det amerikanska skeppet Lexington det största fartyg, som legat vid vår redd alltsedan Ostindiska kompaniets tider. Det anlände hit lastadt med 1,000 balar bomull och gär härifrån med en laddning af 1,000 tons (omkr. 1,000 skib) stångjern och 294 emigranter, med deras förråder. Också presenterar mellandäcket på Lexington anblicken af en mycket stor sal, rundt kring hvars väggar sängställen i två etager äro uppslagna, så breda att tre per: soner ligga bredvid hvarandra på hvarje bädd. Bredvid och under sängställena stå passagerarnes kistor; i taket och kring masterna hänga deras kläder 0. s. v. Det hela utgör liksom en liten slytande verld för sig. Det gjorde ett eget intryck att en afton för ett par dagar sedan stiga ombord på detta fartyg, hvilket man kände skulle till en främmande, aflägsen jord föra några hundra af sosterjordens barn. Det lag ute vid Klippan (och ligger kanske ännu qvar der) väntande på första gynnande vind för att afsegla. Klockan var litet öfver 8 på aftonen. På däcket stodo några barn och åtskilliga äldre personer, deribland ett herrskapsklädt fruntimmer, och tittade ut öfver relingen. Sjömännen stodo helt trankila och rökte sina pipor. Det herrskade en viss stiltje ombord, utan att dock vara något egentligt lugn. Då hördes plötsligt ifran djupet af fartyget, ifrån mellandäcket, der ett nästan fullkomligt mörker rådde då man såg dit ned ifrån dagern, en koral, uppstämd af ett stort antal olika röster. Det var en del och en ganska talrik del af emigranterne, som nu började sin aftonbön, med afsjungande af de första verserna i psalmen 443. Efter sångens slut framträdde en man ur hopen, till klädsel och väsen lik de öfriga, och höll en fri bön, såsom det tycktes fullkomligt impromtu, deri han med ett särdeles allvar och mycken enkelhet bad om Guds nåd under den förestående farliga resan, om tålamod och inbördes endrägt och fridsamhet och framför allt — det var ämnet dit han alltid återkom och som derföre ofta upprepades — om förlätelse för alla synder för Jesu stora förtjensts skull. Det något långa talet var en fortsatt bön, som slöts med uppläsning utur psalmboken af ett par aftonböner och ett par böner för sjöfarande, hvarefter gudstjensten slöts med afsjungande af psalmversen: Högste Gud, ack värdes höra! etc. Det hela var djupt högtidligt. Jag kunde, ehuru ej känslolös för stundens andakt, icke undgå att låta min blick sväfva kring denna talrika skara, som här i mellandäckets halfmörker afslutade sin dag på ett fromt kristeligt vis. Der stodo män i sin medelålder, kraftiga och härdade gestalter, hvilka med allvarliga blickar och sammanknäppta händer lyssnade till predikantens ord; bredvid dem några äldre qvinnor, som med darrande läppar eftersade bönen, då och då torkande sina tärskymda ögon med förklädssnibben; der stodo ett par unga, 13-åriga flickor, med detta uttryck af förståndigdet, som så tidigt lägger sig öfver den unga qvinnan utaf svenska allmogen, i detta ögonblick förklaradt af oskuld och fromhet; der stodo ett par pojkar, som skreko med hög röst med i psalmen, men deremellan gerna sågo på de främmande herrarne, åt hvilka ingen för öfrigt egnat någon synbar uppmärksamhet; der stodo slutligen nägra barn, om 7 å 8 år, som höllo sina händer beskedligt sammanknäppta, men hade mycket att beskåda, till dess de med mäktiga gäspningar yttrade sin mening att de nu började bli något sömniga. De voro, skall någon säga, läsare, alla dessa menniskor; det var en förbjuden konventikel de höllo här om skeppsbord. Välan! Må de gerna vara läsare; jag önskade att jag och mången med mig kunde äga den förtröstan, den fromhet och den allvarliga gudsfruktan, som tydligt bodde inom dessa läsare. Men någon olaglig konventikel höllo de dock ej, ty så snart en utvandrare satt foten ombord på ett amerikanskt fartyg, står han under amerikansk lag, och denna lag förbjuder inga andaktsöfningar. Och olycklig den, som kränker någon som sålunda kommit under den amerikanska lagens skydd! Så äro t. ex. fartygens befälhafvare underkastade svåra straff, om de på något sätt lägga sin hand vid eller eljest förorätta äfven den fattigaste emigrant. Efter aftonbönens slut uppkommo en stor del af dem som deri deltagit, på däck, och emottogo under de varmaste tacksägelser en liten samling med böcker, som de främmande medförde, till nyttig sysselsättning åt de resande på den långa färden, och möjligen äfven såsom ett blifvande minne af fädernebygden och dess språk. Det har varit tal om att söka åstadkomma ett litet sammanskott, för att köpa upp böcker att lemna de utvandrande, när de gå ombord, då de under flera veckors resa skulle kunna hemta både nytta och nöje af läsningen. Man har ock tänkt sig, att dessa böcker skulle på den främmande jorden kunna vara ett minne af och utgöra ett föreningsband med hemlandet. Men det är så många som betrakta emigranterna med oblida ögon, att denna plan väl knappast blir realiserad. Samtalet med de utvandrande — det var dit vi egentligen ville komma — rörde sig naturligtvis omkring anledningarne hvarföre de reste och de utsigter de hade i Amerika. Man erhöll då den fullkomligaste bekräftelse på den åsigt, som blifvit i denna tidning uttalad, att ingen reste på måfå, utan att hvar och en hade dels sina slägtingar, dels andra känningar före sig i Amerika, med anledning af hvilkas bref och uppmaningar färden anträddes. Äfven hade en bonddräng, som år arbetat i Newyork, nyligen återkommit till sin hemort (samma trakt af Småland, hvarifrån de fleste härvarande emigranterne kommit), som hade förvärfvat fullt upp med pengar, och ämnade taga sina gamla fattiga föräldrar med sig tillbaka till Amerika. Några resande agenter hade man för öfrigt ej hört ens talas om. Samverkande med dessa attraktionskrafter voro de repulsionskrafter, som drefvo hemifrån, hvilka bestodo i tunga skatter (det ämne dit man alltid återkommer), svårigheten att slå sig ut, fruktan för förestående fall i egendomarnes värde, o. s. v. En af de närvarande var en medelålders bonde, som medförde 6 barn, och hvilken sade sig äga omkring 40,000 rdr. Då han erinrades att han åtminstone ej kunde klaga öfver nöd, utan att det väl vore en viss äfventyrarehåg, som drefve honom bort från fädernesladet, medgaf han väl att så kunde vara, men att han ock genom sin förmögenhet kunnat hjelpa flera andra att komma öfver. Han hade nu betalt resan för 8 å 10 andra oskylda personer, utom sin egen familj. Mannen cam Ani