Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1853, sida 1

—————a— ——— — — —— nes kinder purprades, hennes bröst höjde sig oeh hjertat klappade våldsamt; hon såg, hon lefde i sramtiden . . . der var Georg hos henne, och då dörren till kiosken hastigt öppnades, sträckte hon sina armar mot den hänryckande drömmen. Dierfvare än nasonsin förr, tyckte hon sig i sin glädje kunna våga att kalla sin vän för make. Men det var icke Georg, det var den föregifne markis de Vauglas, som inträdde. Marie bäfvade och sökte hastigt att taga pa Sig en lugn min, hvari dock målade sig en oro, som nästan gränsade till fasa. Denne oväntade man var klädd i en gallonerad öfverrock med kragar, sådan som förnäma resande ofta buro på den tiden; ridstöflor fulländade drägten och visade ännu tydligare hans afsigt att resa. — Förlåt, min fröken, sade han till Marie med ett besynnerligt småleende, men jag är nödsakad att genast lemna Bordeaux, för affärer, som inte tåla något uppskof; jag har redan tagit afsked af hr d Horigny, och skulle inte kunnat förlåta mig sjelf, om jag rest utan att säga äfven eder farväl. Vid dessa ord kände Sig Marie befriad ifrån den tyngd, som den falske Vauglas närvaro tycktes hafva laggt på hennes hjerta. Denna afresa kunde ju bespara henne ett afslag. och i sin glädje besvarade hon hans ord nästan förtroligt, emedan hon trodde sig icke mera behöfva frukta denne man såsom sin blifvande make. — När jag talat om afsked, återtog Mauclere vårdslöst, ville jag snarare hafva sagt återseende, ty har inte herr och fru d Horignys vilja bestämt oss för hvarandra? Och säkerligen har icke någon plats varit bättre vald för ett möte emellan tvenne förlofvade, Som familje-skäl nödvändigt måste närma till hyar