Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1853, sida 1

Inrikes Nyheter. Cötheborg. Aftonbladet innehöll för kort tid sedan en uppsats rörande de alltmer tilltagande emigrationerna, hvari, enligt vår åsigt, saken både var betraktad från dess rätta sida och särdeles väl framställd. Mot denna uppsats opponerar sig emellertid Sv. Tidn. och benämner den ofosterländsk m. m., hvarjemte Sv. Tidn. förebrår Aftonbladet att hafva uppmuntrat till utflyttningarne, samt bestrider i någon mån A.B:s uppgilt, att personer dragas bort ifrån fosterjorden, dels genom anförvandters bref utifrån, dels genom känslan af ett förtryck och trångmål här hemma, som blifva med hvarje år svårare och ej lättare. Vi halva flera gånger tillföorene, och sednast med anledning af regeringens varning emot kringresande agenter, framhållit den omständigheten, att emigrationerna utföras på grund af enskilta meddelanden och inbjudningar ifrån närmaste anförvandter och bekanta, som redan i det främmande landet funnit utkomst och oberoende. Ällt hvad myndigheterna eller tidningarne i denna sak yttra synes oss derföre vara nära nog likgiltigt. Ett par hemska skildringar från enskilte personer på emigranternes elånden vore nog att i Norrland stasja emigrationslusten för lång tid, under det allt tidningarnes tal ingenting förmått. Motsatta skildringar verka motsatta resultater, till trots af hvad offentligen deremot må yttras. Det är en rörelse inom folket, som ej längre kan ledas. —Vi finna detta bekrästadt af hvarje samtal med de emigrantskaror, som strömma hit. Helt nyligen voro i ett större hus vid Klippan icke mindre än omkring 500 utvandrare samlade, af hvilka omkring 300 skulle gå ombord på det stora amerikanska fartyget Lexington; andra ämnade gå öfver Hull och Liverpool till Amerika. Sv. Tidn. må finna def ofosterländskt, men ett saklum är det, att alla dessa menniskor, som så stodo beredda att för evigt lemna sosterjorden, gjorde det med gladt mod och med den halft trotsiga, halft sorgsna klagan, att här hemma vore allt dåligt bestalldt; arbetaren dömd till slafveri, skatterna kräfvande den sattiges sista skärf, branvinet tagande öfverhand, o. s. v. Man kunde således alldrig få det sämre än det vore hemma. Hvar och en som ger sig i tal med de utvandrande skall — vi äro öfvertygade derom — få höra detta tal från deras lappar, likasom man skall erfara, att ingen reser på måfå, utan att de hafva erhållit val reda på hvarthän de skola begifva sig, till hvilka personer de böra vända sig o. s. v. — I anledning af den från regeringen utgifna varningen frågade man emigranterne från Småland och Östergöthland om några uteller inländska personer besökt deras trakter och lockat dem till resan. Ingen visste om några sådane personer, utan de fleste hade redan för ett par år sedan begynnt tänka på att resa. Från en socken i Småland, derifrån i fjol ett par personer emigrerat, utflyttade i år öfver hundrade, på grund af de förras bref. Och om vi nu komma fram och det går oss väl, yttrade en all