Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1853, sida 1

— ——— lemnade jag det hos en arrendator, en vän, som bor vid kusten; och estersom Mauclerc inte lemnat sitt sartyg, så ansåg jag signalementet vara till söga nytta, men jag kan genast resa hem efter detsamma, gården ligger blott tjugo lieues hårifrån; jag skall vara tillbaka i morgon. — Åh, jag har mera än tjugofyra timmar på mig, sade Mauclerc för sig sjelf, jag är räddad. — Det är bra besynnerligt, återtog Georg, att man satt mig i en så nära gemenskap med en man, till hvilken min familj stått i fiendtligt förhållande; det var just min far, Jakob Perrol, som med egen hand tillfångatog fadren till den banditen som man nu försoljer. Nu kastade Mauclerc i sin ordning på Georg en af dessa blickar, som skulle vilja krossa den de träffa. Marie närmade sig till Georg och frågade honom Ömt efter hans fader; hon förklarade för honom orsakerna till sin plötsliga utflygt till Bordeaux, utan att, som man lätt kan föreställa sig, med ett ord vidröra det föreslagna giftermålet; men slaget hade redan träffat Georgs hjerta, han ansåg Maries godhet emot honom endast såsom ett medel att mildra hans smärta öfver en förestående och nödvändig skiljsmessa. D Horigny hade svårt att i sin förmodade dyrbare fånge erkänna helt simpelt en hederlig tjensteman i staten; likväl, då vidare upplysningar ändtligen öfvertygat honom em den mest skärande olikhet emellan banditen och kustvakten, samt att denne sednare i sin tjenst, vid de svåraste tillfällen, utmärkt sig genom drag af mod och sjelfuppoffring, upprann en tröstande tanke i hans hjerna: den nämligen, att gifva Georg det farliga uppdraget till Mauclere eller hans sutskickade. Ä