Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1853, sida 1

nöd uppfådde, som kanske aldrig vetat hvad ett nöjak tigt tillfredsställande af lisvets oundgängligaste behot vill säga, som blifvit uppfödd i okunnighet och lättja, som från barndomen haft nöden och brottet för ögonen, han måste i Guds hus, i församlingens närvaro asbedja sin sörbrytelse, att, genom ingrepp i äganderätten, hafva stillat sin hunger och skylt sin nakenhet; han måste brännmärkas för sin återstående lifstid, då Cessionanten, som bringar familjer från välmående til! tiggarstafven, med stolt hufvud bär sin så kallade merendels sjelsorsakade, olycka, oåtkomlig för lagens näpst och oftast, efter ett eller annat års lopp, lefvande i öfverflöd, aktad och ärad; då den öfverdådige slagskämpen kan lemlästa och beröfva sin nästa helsan för lifstiden, den illvillige bakdantaren fråntaga sin medmenniska heder och ära, utan annan försoning än der som verldsliga lagen ådömmer och som i de festa fall ut: göres af ganska ringa penningeböter. Stöld är et grost brott, ett brott, som uppstår genom fylleri, lättja, skörlefnad och deraf uppkommande nöd; men är väl detta brott nesligare än någon af de andra här ofvan antydda förbrytelserna? Verkan af den uppenbara kyrkoplikten vilja vi med så ord skildra. Brottslingen som inställes i Guds hus, för att, efter undergången bestraffning, erhålla försäkran om förlåtelse af Gud och sina medmenniskor för det begångna brottet, emottager denna försäkran med bitterhet och hat i hjertat; han ser de närvarandes sorahtsulla blickar: bon känner inom sig, att han ej blifvit återupptagen i församlingens sköte, utan tvertom erhåller den dom som derifrån utesluter honom; han vet, att för honom ej finnes någon annan framtid än brottets bana, enär han i Guds hus blifvit påtryckt stämpeln af en för det allmänna vådlig person, och med sådana tankar lemmar han det ställe, der frid och försoning blifvit honom lofvade. När han återvänder ibland menniskor, någon gång med den lofvärda föresatsen, att genom ett förbättradt lefverne utplåna sin skuld, mötes han af hån och förakt. Han ser sig utstött ifrån samhället och nödgas vandra sin egen bana, och denna blifver en fortsättning af brott, till dess han blifver inspärrad på någon fästning eller korrektions-inrätining. Vi våga tryggt påstå, att en stor dei af de brottslingar, som besolka rikets fästningar och korrektions-anstalter, hade kunnat återvända på dygdens väg, om de vid det första afsteg de derifrån tagit undgått den uppenbara kyrkoplikten; men denna har derifrån utestängt dem, ty massan af folket anser kyrkopliktens undergäende så neslig, att ingen återvändo derefter är möjlig. .... n.