Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1853, sida 1

dHorigny söker befria sig ifrån sin nya skyddsling och kasta henne i markis de Vauglas armar? — Ja, svarade en annan, så snart hou kan skänka henne en hemgift af markisens penningar, så är hon mycket gifmild af sig. Åh, hvarför skall ni anklaga henne? Jag, skulle tro, att hon behaller markisen för sig sjelt ... Bah! då man afstår en tillbedjare till en väninna, så är det mindre svärt att afstå ... och lättare att sedan återtaga. Jag håller vad att fröken de Royan inom ett ar inte är den enda fru de vauglas. Vid dessa ord reste sig hastigt en ung man, som suttit i en yra af krosrummet och med största uppmärksamhet åhört samtalet. . . Vi behöfva säkerligen icke säga hans namn . . . i två dagars tid, som fyrvaktarens son befunnit sig i Bordeaux, hade han varit rof för denna grymma ovisshet, som väl gifver kraft att lida, men icke att strida mot smärtan. Tjugo gånger hade han närmat sig till intendenthuset, men lika många gånger hade styrka fattats honom i det ögonblick, då han skulle gå m. om nos Georg endast funnits den naturliga blygheten hos enhvar, som uppträder inför en person al högre samlällsställning, så skulle den unge kustvaktens vanliga mod hafva segrat; men Georg fruktade mera för sjelfva sin kärlek, än för alla de hinder, som uppreste sig omkring densamma. .. Med hvad rätt ville han hindra Marie de Royan på den nya bana som öppnade sig för henne inom en krets, hvilken hon genom sin börd tillhörde? Hvarföre skulle han egoistiskt vilja undandraga henne en lycka, som ödet så länge och så orättvist förhållit henne? Tusen plågsamma skrupler hade oupphörligt hällit honom tillbaka vid tröskeln till Maries nya tillflyktsort, och likväl kunde han icke besluta Sig att lemna Bordeaux utan att först se henne,