Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1853, sida 1

väl, och det är för oss en dyrbar plist att erkänna det, likasom vi ock med sann, innerlig glädje göra det erkännandet, att Ed. Kongl. Maj:t Sjelf länge insett och naigt behjertat de olyckor och det förderf, som en oklok lagstiftning rörande både tillverkning och sårsällning af bränvin dragit öfver landet och särdeles öfver de minst bemedlade solkklasserna. och att Ed. Kongl. Maj:t ej mindre lifligt och lika länge önskat, att det onda måtte genom en förbättrad lagstiftning ju förr desto hellre stäfjas, churu Kd. Kongl. Maj:ts landsfaderliga önskan alltid strandat emot de mäktiga enskilta intressen, som uti landets dränkande i bränvin och folkets ekonomiska och moraliska förstöring sökt och Söka sin vinning. Till följd utaf denna kännedom hafva vi ock desto heldre ansett oss förbundne, att icke undertrycka ett högt uttalande af den bön, som vi nu underdånigast till Ed. Kongl. Maj:t frambära, ty, så föreställa vi oss, om eu sådan bön allmännare uttalas, — och gitve Gud att alla solkklasser i hela landet framförde den! — så skulle dock de, som hitintills af föreburen omsorg om deras ladugårdar omintetgjort Ed. Kongl. Maj:ts välgörande och landssaderliga afsigter, känna sig slagne och sitt motstånd förlamas, då de se hela folket omgifvande sin Konung och delande Hans vilja och önskningar. Alt bär ingå i någon utförlig Skildring ot de al männa och euskilta olyckor, som den öfverdrifvet ymniga tillgången på brännevin och det lika öfverdrisna nju tandet af denna drvyeh, medföra, anse vi med fog ötverflödigt. Uvilken är det som icke känner dem, helst här i hufvudstaden, der polisens ransakningar, förkunnade i tidningarne, dagligen innehålla berättelser derom, och hvarest det ständigt tillvexande antalet af utfattige, samt ökade kostnader för sattigvärden ytterligare meddela lika sorgliga som känbart tryckande bevis derå. Än mindre tillständigt hålla vi före, att det i vär ställning skulle vara, om vi toge oss före att här framlägga förslager om lämpligaste sättet, huru det onda bör motverkas, och den önskade reformen utföras. Allmänna rösten, åberopande andra länders gjorda erfarenhet och skäl hemtade ifrån sakens natur, tyckes, då fråga om ett absolut förbud emot ttllverkning, försäljning och förtäring af bränvin rimligtvis hvarken kan eller bör uppstå, hafva blifvit ense om, att en högre skatt, så väl å tillverkning som å försäljning, vore den säkraste utvägen; och, förutsatt att dessa afgifter ej blefve alltför obetydliga, så synes också denna mening hafva mycken sannolikhet för sig: ty fyllerilasten hos vuxne och äldre personer och ungdomens otidiga vänjande vid brännevinsförtäring, hvilket väl är det onda, hvars motverkande egentligen bör sökas, skulle säkert i ganska väsentlig mohn minskas, om ock ej alldeles förekommas, derest den rusgifvande drycken blefve dyrare, så att dess öfverslödiga njutning medförde en kännbar kostnad, helst om tillika antalet af utminuteringsoch skänkningsställen betydligt nedsattes, så att frestelsen till öfverdådig förtäring jemväl ifrån det hållet minskades, och så att nödig uppsigt och tillsyn öfver utminuteringsoch skänkningsställena blefve möjlig att handhafva. En ganska väsentlig och ytterst makipäliggande omständighet kunna vi likväl härvid icke förbise, på hvilken vi utbedja oss att få fästa Ed. Kongl. Mai: ts synnerliga omtanke, på det att ett ondt icke må botas med ett annat, och ett kännbart, högst orättvist lidande, ett verkligt straff tillfogas den nyktre och flitige arbetaren till rättande och förekommande af andras vanart, hvilka icke äro det. Otvifvelaktigt måste, såsom redan underdånigst blifvit anfördt, derest ändamålet med den önskade reformen skall uppnås, afgifterna för tillverkning och försäljning af bränvin icke för lagt bestämmas; och då tillverkarne och försäljarne naturligtvis lägga dessa afgifler på varan, så blifver det förbrukaren som mäste betala denna hetydliga skatt. Men denna skatt kommer i sådant fall, sasom en ytterligare högst känbar tunga, att hufvudsakligen drabba de arbetande klasserna, och icke blott de lyckligtvis färre medlemmarna af dessa klasser, hvilka äro drinkare, utan den stora mängden som inskränker sig till en måttlig och hofsam hvarken för helsa eller sedlighet skadlig förtäring; och på detta sätt kan bränvinsskatten, derest icke Ed. Kongl. Maj:t af landssaderlig omsorg sådant förhindrar, lätteligen blifva en utväg för de lyckligare lottade, mera bemedlade klasserna att vältra sin andel af samhällsbördorne på de minst bemedlade, hvilkas lott i samhällets