Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1853, sida 1

1 artiklar al rakt motsatt innehåll och syfte korsa hvarandra. Man har för sig en ordentlig labyrinth af stridiga uppgifter och åsigter, uti hvilI ken det är svårt, ja nästan omöjligt, att, så sramt man icke gynnas af en blind lyckträsl, hitta på det som närmast öfverensstämmer med Sanningen. Det förefaller oss imellertid, som om för ögonblicket den vågskål, hvari man föreställer sig kriget hvila, skulle sjunkit något och vara en mån tyngre än fredens. Likafullt i hafva vi ändå svårt för att tro på det snara I utbrottet af ett krig. Huru det går längre fram, I är omöjligt att afgöra. Utan att för mycket misstaga oss, anse vi oss kunna teckna ställningen som följer: (Czaren nalkas långsamt men säkert sitt mål: inkräktningen af Honstanlinopel med det europeiska Turkiet, hvarvid England och Frankrike, mot sin vilja, understödja honom, i det de med pennan, i stället för med svärdet söka hindra hans planer, hvarigenom sörspilles en dyrbar tid, under hvilken TurTiets tillgångar aldeles uttömmas, så att det är fullkomligt utmattadt och redlöst, när Ryssland sinner ögonblicket vara inne för sina afsigters fullbordande. Hvarfor uppträda då icke England och Frankrike kraftigare? Svaret derpå är helt , enkelt följande: I England hafva de materiella inintressena, som skulle lida så mycket genom ett krig, ett alltför öfvervagande inflytande, för att icke detta lands regering skulle göra allt för att i det yttersta bevara freden. Om Frankrike kan sägas detsamma, likväl med den väsentliga skilnaden, att här beror allt af en enda individs vilja, och denna indivld är så sluten och hemlighetsfull, att man alls icke kan utfundera eller ens gissa sig till hvilka tankar och planer som hvälfvas i hans oroliga hufvud. Men skulle för öfrigt detta lands envåldsherrskare än vara böjd för att fresta den ostadiga krigslyckan, så har det sina betänkligheter för honom, att på den osäkra botten han står ensam börja ett krig emot Ryssland. Att rycka England med sig i ett dylikt företag skall svårligen lyckas honom, ty vi upprepa hvad vi flera gånger tillförene yttrat, att denna makt drager sig tillbaka, emedan det icke kan lita på Frankrikes beherrskare, utan riskerar att af honom blifva förrådt och lemnadt i sticket sedan det väl blifvit inlockadt i en koalition emot czaren., De begge andra stormakterna, Preussen och Osterrike, om de ock icke gerna se Rysslands förstoring, hvarken vilja eller våga för Turkiets skull börja ett krig med sin mäktiga granne. Hvad sartskilt beträffar Österrike, denna valdiga metallkoloss på bräckliga lerfötter, så kunna vi icke skilja oss vid den tanken, I att det hyser ett hemligt hat till Turkiet och skulle med tacksamhet af czaren emottaN ga den andel af osmaniska väldets spillror, som I han behagade att förunna detsamma. På grund af hvad vi nu anfört, tro vi att förr än det denna gången kommer till något krig i EuroI pa, får Turkiet gifva efter för Rysslands fori dringar och tillochmed beqväma sig till att, såI som ersättning för krigsomkostnaderne, till den. na makt definitift afstå Donausurstendomena. Skulle dock Ryssland icke vara nåjdt harmed, i utan i sitt öfvermod och segervisshet ytterligare höja sina nnspråk, då bryter det troligen löst. i A — XE AR Vann