Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1853, sida 1

Mauclerc öppnade just munnen för att bindra sitt manskap ifrån denna handräckning; men lEcureuil hade redan räckt fången en pistol. — Nu, Mauclerc, är ditt lit i mitt vald, ropade Vauglas. En blixt af glädje i ÅEcureuils ögon visade att han trodde sin hemliga beräkning gå i verkställighet. — Men jag vill göra ett bättre bruk af detta vapen, återtog Vaugas. — Min fru, sade han till den unga modren, till hvilken han närmade sig, önskar ni ännu lefva längre! . . Till svar på denna fråga kastade den unga qvinnan på honom en sublim blick, full af förtrytelse, och sänkte den sedan ned på sitt linosa barn. Vauglas förstod denna blick, satte pistolen för hennes panna, tryckte af och krossade hennes hufvudskål. — Nu är det min tur, sade han derpå. hvarester han kastade sig baklänges ned i vågorna, som genast slöto sig öfver sjöröfrarnes sista offer. — Grefve de Royan lefver inte mera, tänkte Mauclerc, men min hämnd behöfver kanske endast ombyta föremäl. Och kastade på sitt manskap en ursinnig blick, inträdde han i sin hytt. VII. Huru pudradt folk beundrar naturen. Vintren hade förflutit för den gamle fyrvaktaren i Cordouan, och man såg en ny vår utveckla sig — men vi bespara läsaren beskrifningen deröfver. En skildring af våren, vare sig med pensel eller penna, är nästan lika utnött som den öfver en solnedgång. Nog af, den nya års