Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1853, sida 1

man många, för redbara, medborgerliga oc frisinnade tänkesätt kända personer till en bör Jan inträda i densamma. Öm än de, som skå dade längre in i förhållandena, bevarade öfver tygelsen att pluralitetens, eller måhända rättare ledarnes assigt var, att tillvägabringa en kraft yttring emot handtverks-ordningen, så nöjde si lik väl mängden med de vackra försäkringarne att man blott ämnade granska bristerna i d unn gällande stadganderna och taga kännedon huru det förhöll sig med närings agstiftninger i andra lånder. synnerligen i Tyskland sam söretradesvis i Preussen, o. s. v. En del a de vältänkande i föreningen sökte till och mec I redan i början, då de ifrigaste vedersakarne a åra gallande näringsförsattningar började till råda ett nästan uteslutande antagande af den Sista preussiska näringsförfattningens (af år 1849 principer, hvilka, såsom bekant är, helt och hållet assett en återgång från det år 1845 uti Preussen antagna friare systemet, att varna de andra för att bortspilla sin verksamhet på dylika, såväl i moraliskt som medborgerligt rättsafscende förkastliga, liksom äfven säkert ändamålslösa bemödanden. De tillrådde dem, att i stället egna sig ät begrundandet af allt sådant, som kunde bereda ett närmare samband mellan oÖrbesbröder, för att underlätta utbyte af gjorda erfarenheter och upptäckter; införa förbättrade förhållanden mellan idkare och arbetare; bilda yrhes-föreningar till inköp af rudimaterier i Större mängd, hvarigenom mellanhandlandes vinst till en del kunde tillfalla handtverkarne Fjelfva. m. m., samt afstyrkte framförallt att söka göra inskränkningar i andra medborgares naturliga rättigheter, hvilket endast skulle väcka I ett allmänt missnöje. De sökte äfven visa, att sen fri taslan i näringsllit vore det säkraste medlet för omtankan och sparsamheten att bereda sig sin goda bergning, och att den nya preussiska lagstiltningen hade ingenting prisvärdl. om ej möjligen de så kallade förliknings-nämnder för tvister mellan mästare och arbetare, hvilket kunde lätt hos oss serskildt tillvägabringas, om man ville det. mmoeellertid drefvo ledarne saken under hemlighetens skydd, så att en kommittå nedsattes för att afgifva förslag till de ändringar i 1846 års handtverks-ordning, som föreningen borde göra till sitt önskningsmål. De kommitterades arbete fortgick äfven i hemlighet, intilldess det färdigt i sin helhet skulle underkastas föreningens pröfning. Val beslutades att det skulle föredragas, utan att hvarken förut tryckt utdelas eller ens hållas någon längre tid till genomseende; men som tillika förklarades, att det skulle underkastas en diskussion, punktvis, så tröstade mången deltagare sig dermed, att han då kunde visa det olämpliga eller skadliga i vissa delar af förslaget. Då likväl saken förekom, blef äfven denna förhoppning gäckad; ordföranden föreställde, efter uppläsningen af det temligen vidlyftiga, motiverade förslaget, detsamma såsom ett mästerstycke af handtverksanda och erfarenhet, och anspråken uppå den lofvade föredragningen punktvis, nedhyssjades. Nu var således blott fråga, huru man skulie kunna få många underskrifter på den petition, hvari regeringens uppmärksamhet skulle väckas på förslaget och de deri tillstyrkta ändringars utfärdande begäras. Medlen att samla dylika underskrifter, på vidlyftiga handlingar, äro naurligtvis slerahanda, men ofta mindre lofvärda. Man skyller på brådskan, på nödvändigheen att påskynda inlemnandete; man försäkrar itt de dråplige kommitterades opus är ett det örträffligaste arbete, hvari iakttagits det eller let, som man vet intresserar personen; och n och annan invändning afböjdes nu genom öreställningar, att det stora ändamålet, sjellörsörjningsrättens upphäfvande och förbud ör handtverks idkande å landet, vore vunnet, amt att splittring kunde skada. Dertill kom ch man närmade sig sjöröfvaren, för att derifrån räd