Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1853, sida 1

9 — — —t——— ) och man närmade sig sjöröfvaren, för att derifrån rädI da allt hvad ännu räddas kunde. Uen bnahpt voro de båda fartygen långskepps med hvarandira, förr än Maucleres batteri öppnades och sände hela glatta laget öfver handelssartygets däck emot den derstädes samlade oförberedda besättningen; innan den ringaste manöver hunnit blifva beslutad af desdså Stackars menniskor, ibland hvilka katescherna anställt I elt förfärligt nederlag, hade sjöröfrarne med sina änterI hakar huggit fast i motständarens vant, och nu började en äntring och en strid, som rätteligen kunde benämnas ett slagtande. Vi vilja icke för våra läsare uppräckna alla enskild. heterna vid denna blodiga strid. Mauclerc, som frukde att, om nagon af fångarne komme undan, deras pratsamhet och minne skulle kunna skada honom, hade i dagens order anbefallt en grymhet, hvarvid hans medbrottslingar voro allt för mycket vana. Af alla dem Som befunnit sig på handelsfartyget, återstodo snart knappt fyra lefvande varelser. En procentare, som köpt sig lifvet med sin börs och ett dyrbart juvelskrin; en ung, rikt uniformerad officer, som, efter ett slag i hufvudet af en gevärskolf, blifvit lemnad på däcket såsom död, ehuru han endast var afdånad, och slutligen ett barn, som året bitterligen vid sin nästan halfdöda moders sida, var allt, som undkommit sjöröfrarnes vilda raseri. Då erforo tillochmed Mauclercs medbrottslingar en instinktlik tvekan att nedgöra de olycklige, som ännu voro lefvande i deras våld. Den unge officern, som emellertid återfått sansningen, gjorde genom sin lugna hållning intryck på sjelfva sina besegrare. Son till en guvernör på S:t Domingo ech skickad till Frankrike af sin fader, som önskade göra honom känd vid hofvet, tillhörde han denna aristokrati, som gamla insupna fördomar stundom gjorde förmäten, och som alltid visade sig hjeltemodig i farans stund. (Forts.)