Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1853, sida 1

Om den unga flickan kunnat bibehålla det minsta tvifvel om Perrols ädelmodiga bedrägeri, så skulle det hafva skingrats, då hon nägra dagar derefter utanför porten till bakgarden hörde följande samtal: Sofver du ännu, din lätting? — Kors! jag slumrade till litet ... det kan man Ju inte rå för. — Kanske jag skall göra ditt arbete, liksom härom dagen fröken Marie, som nödgades söka rätt på refvarna, dem hr Perrol uppdragit dig att hemta ifrån stranden ? För tusan! Fröken Marie begär ständigt att få arbeta det var för att inte göra henne emot — jag nar en så god karakter! Men, du dagdrifvare, just för att hon inte skall trötta sig, så arbetar hr Perrol nu hundra gånger mera än när han var ung... och han vill att bon skali lefva som en prinsessa . .. och till bevis derpå är han ännu skyldig mig för två qvartaler ... men om jag också skulle göra mig af med en sommarkladning, så ville jag hellre förlora dessa två qvartaler än göra bi Perrol ledsen ... I detta ögonblick afbröts detta nusliga samtal af gåärdshunden. — Hör! sade Claudine, af det glada sätt hvarpå Dauphin skäller, skulle man kunna tro, att det är hr Jakob Perrol, och han skulle ju inte återkomma så snart. Det var också verkligen Jakob Perrol som återvände blek och med förstörda drag. Gubben inträdde utan att säga ett ord, utan att en gång gifva akt på Castillons och Claudines vördnadsfulla helsning; derpå kastade han sig tankfull på en stol i sitt rum. Snart var Marie åinne hos honom... närmade sig sagta och föll på knä vid bans sida.