Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1853, sida 1

hafva petraktat handeln och de dermed förenaI I de allmänna samhällsförhållanden utur alltför inskränkta och derföre ensidiga synpunkter. De tyckas föreställa sig, att handeln och dess lagstiftning blott rörer de så kallade handlande. Detta för öfrigt temligen vanliga misstag är I sannolikt just den hufvudsakligaste orsaken till de öfverklagade bristerna i många länders handelsoch kreditlagstiltning, likasom i vår. Man äflas att göra handeln till ett slags serskild vetenskap och serskilt yrke. Man ser blott den penningoch kredit-rörelse, som den frambringar, fastån den förra endast är medlet, men icke ändamålet, och den sednare alldrig kan srambringas eller underhållas genom lagar allena, utan måste grundas på frivillighet och förtroende. Genom denna inskränkning af begreppet om handeln förbiser man, att i samhället, ja man kan säga i hela verlden, alla handla, oupphörligt, dafbrutet. Allt utbyte af menniskoarbetets kralter och alster är handel, och vårt hela lif är ett sådant utbyte. Vi äro alla, af ren nödvändighet, mer och mindre handlande; och denna nödvändighet är säkert den mäktigaste drifkraft, som naturen nedlagt hos vårt slägte, till gemenskap, förening, förtroende och nyttig jemlikhet i bildning, seder, lagar och samhällsskick. Rubbar man genom maktspråk eller tvång, inskränker man genom oklara eller oriktiga stadganden den fria utvecklingen af denna stora, i sin grund omätliga verldskraft; antager man och vill framtvinga olika systemer för de rättigheter och skyldigheter, hvilka handelsgemenskapen fordrar för alla och af alla; då allägsnar man sig från det mål, som naturen sjelf satt för densamma. Man skadar då på samma gång staten och dess enskilta medlemmar. Man bör alldrig förgata den sanninven, att handeln år samhället likasom arbetet är all rikdom. Undantagslagar för handeln splittra samhällets krafter; tvångslagar för arbetet sprida fattigdom och vantrefnad. Det finnes ock intet antagligt skäl, hvarföre serskilda lagar skola finnas och gälla för en solkklass, eller för dem som kalla sig handlande; ty, såsom vi antydt, handlar i sjelfva verket enhvar, som utbyter kraft eller sak emot sak eller kraft, dessa må nu vara så stora eller ringa som heldst. Sker detta utbyte indirekt, genom penningens bemedling. (hvilket är det som egentligen skiljer hand I från byte, ehuru begge på det hela äro detsamma) så ändrar detta alldeles icke rattssörhållandenas natur att vara allmänna och lika för alla: såväl för dem, som handla i stort som i smått, inom eget land eller derutom. All lag för handel och för hvad dertill hörer måste säledes, för att vara rättvis, vara gällande för alla; och inga andra skäl finnas att inrätta serskilde domstolar för att afgöra tvister emellan eller med något slags derigenom privilegierade handlande, än desamma som fordom hördes till försvar för serskilda domstolar åt vissa klasser, personer, näringar och handteringar; men hvilka föregifna skäl likväl vårt förnuft och vår erfarenhet längesedan förkastat. Alla lika dem, hvarifrån hr A. utgått; och vi begagna derföre tillfället att omnämna detta arbete, för att vttra