sädane undantag från den allmänna rättsordningen i samhället, lån-t ifrån att vara nyttiga, måste tvärtom inveckla rättegångsformerna, och vi våga påstå, att fastän enskilde handelsdomstolar i flera länder finnas, skulle hos oss svårigheten att bestämma hvad som tillhörde dens: och de allmänna domstolarne vålla flera olägenheter för mängden, än som uppvagdes af fördslarne för några enskilde. Det behof al sakkunskap hos domaren, (hvilket föregisves vara så behosligt, då serskilde domstolar förordas), om det ock möjligen kan uppfyllas i en special underdomstol, hvilket dock är svårt och oftast ej lyckas, kan dock i följd af målens olika och mångfaldiga beskaffenhet omöjligt motsvaras i alla öfverrätterna, hvilkas domslut man likväl ej måtte vilja förneka de tvistande att anlita. Detta, jemte de kostnader som dylika institutioner vålla såväl staten som enskilde, talar äfven emot saken. Och då ändamålet med serskilde handelsdomstolar endast synes kunna vara, att så vidt möjligt sullstandiggöra bevisningen, kan detta säkert både lättare och till de tvistande parternas större säkerhet vinnas — derest ej målet af dem heldre lemnas till akijemdn (kompromiss) —— genom inhemtade upplysningar af under edlig förpligtelse hörde, i de speciella frågorna sakkunnige personer. Domsåtgården lärer då scdermera, lyckligast för de rattsökande. kunna lemnas åt domaren, hvars möjliga misstag åter pröfvas af högre rätt. Detta gäller åtminstone, efter vår åsigt, för allt hvad som rörer de inbördes förhållandena mellan statens egna medlemmar och således för inrikes handelsrörelsen. Hvad åter handelsgemenskapen med andra länder beträffar, anföras vanligen flera skäl, att heldre lemna tvisten emellan landets egna handlande och utlandningar till serskilde handelsdomstolar. Herr Arnberg tyckes dock ej härpå hafva lagt serskild vigt; han synes hemta sina motiver hufvudsakligen från nyttan deraf, att genom de serskilde domstolarne sordringsmål Åkkunde skyndsammare afgöras samt snar execution af fordringar vinnas. Vi sinna honom åtminstone icke hafva gjort frågan till föremål för någon grundligare undersökning, och vi skola icke heller vara vidlyftiga vid dess besvarande. Om det är en sanning, att hela den allmanna, ojemnförligt större inrikes handelegemenskapen allenast måste grundas på frivilliga ösverenskommelser och fördrag, för hvilkas uppfyllande man har att förlita sig till tro och lofven samt lag, så måste detta visserligen ännu mera vara händelsen för utrikes handelsrörelsen. Nationernas handels-, sjöfartsoch kreditbruk, äfvensom lagarne derför, äro nemligen annu så olika, att då dessa dock alltid ligga till grund för kontrahenternas begrepp om rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, det måste anses vara deras ovilkorliga pligt, att efter dessa lagar och bruk lämpa vilkoren för sina ömsesidiga öfverenskommelser. Det är i dessa afseenden, som serskilda handelsdomstolar möjligen skulle kunna anses nyttiga, så vida de kunde ingifva utländningen ett större förtroende för rättvisans skipande vid förekommande tvister. Men begrundas saken närmare, torde man få svårt att för dylika handelseller fremlingsdomstolar, finna en lämpligare organisation, än uti de vanliga formerna för kompromissrätter. De tvistande synas då kunna vara bättre belåtne, att vid hvarje serskilt tillfälle utöfva en billig inflytelse på valet af domare, hvilket lemnar dem tillit till dessas sakkännedom och rättrådighet, än att se sina valfärdsangelagenheters afgörande öfverlemnas åt män, hvilka oaktadt ett allmänt förtroende på förhand åt dem, på viss tid eller i vissa mål, uppdragit domarevärfvet, möjligen hvarken ega parternas förtroende eller nog detaljinsigter om den ifrågavarande saken. ) I l