Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1853, sida 1

biträda detsamma; men för att vara santagligte fordrade han att det kunde motsvara den karakter, som Orebro-förslagets och bondeståndets derifrån föga afvikande förslager förutsätta. Han ville fästa uppmärksamheten derpå, att mötet ännu ej alls tagit i betraktande borgareståndets förslag, hvilket väl föll vid omröstningen vid sista riksdag, såsom kontraproposition, men som i ståndet hade många anhängare, och hvilket, ehuru ämnet var ömtåligt att vidröra, varit ett ibland medlen att då, liksom det torde blifva ännu en gång spränga borgareoch bondestånden. Största olikheten emellan det förslaget och Örebroförslaget är öfre kammarens: emedan de utur det förra s. k. kongliga förslaget? hemtade valdetaljerna, troligen lättare af borgareståndet eftergåfvos. Han kunde ej biträda det förslaget. Reformmötet hade ock 1850 underkännt det liknande förslaget. För sin del hade hr Hjerta gjort sig den föreställningen, att det säkerligen vore det bästa, om den efter ståndsformens afskaffande först inträdande nationalrepresentationen vore vald af folket, på ett allmänt och enkelt sätt. Tal. trodde, att då dess uppgift nödvändigt måste blifva, till att ordna samhällets skick och angelägenheter i en helt annan anda än ständsandan, och till att afskaffa allt som ej öfverensstämde med ett på allmänna rättsgrunder bildadt representativt och kommunalt system, men befordra allt som kunde förlika och sammansmälta de gamla stridiga intressena, så borde den nya representationen, ehuru tillika utöfvande sjelfva det ständiga representantkallet, tillika hafva naturen och kraften af hvad man kallar konstituerande församling, likväl naturligtvis under samverkan med regeringsmakten. Sådana församlingar, talaren hemställde det till enhyar, hafva alltid varit och ansetts för sakens framgäng böra vara blott och bart folkvalda, och deras former hafva städse varit enkammarens. Så, talaren ville öppet erkänna det, hade han på det hela ansett Örebroförslagets riksförsamling vara, ehuru delad till öfverläggning i två afdelningar, emedan sådant gaf tillfälle till mångsidiga öfverläggningar, utan tidsförlust, samt till besinning innan besluten blefyo enige. Han trodde, att den konlinuitet, som vanns genom en del ledamöters qvarsittande någon längre tid, i den ena afdelningen äfven var nyttig, om nemligen den var en kontinuitet af de ursprungliga solkvalen, men ej om den var en sådan af klassval, eller vissa serskilda intressen. Han visste i sanning icke huru i värt land man kunde få bättre, med personer och ämnen bekanta elektorer för öfre kammaren, än sjelfva de representanter som folket vid sina samfälda val utsett. Han visade, att i vårt land, i följd af sjelfva det gamla ståndsväsendet, icke fun nos nägra sådana slags myndigheter, hvilka, till sin natur folkvalda, kunde lemna samma garantier för goda val af öfre kammaren, som de, hvilka i Förenta Staterna och några mindre europeiska stater valde senater eller dylika lagstiftande myndigheter. I en framtid kunde möjligen sådana komma att i vårt land uppstå, t. ex. om organisationen af sockennämnderna blef fullständigare, hushållssällskapen blefvo valde för att behandla ämnen hörande till ekonomiska lagstiftningen, länsnämnder tillsattes för att deltaga i vissa delar af verkställande maktens, nu i ordningsoch utsökningsmål, hushållsmål m. m. nog vidsträckta och ofta godtyckliga verksamhet, o. s. v. Men nu förefinnas inga sådane eller andra myndigheter, i den form, att de utgå från folket, och kunde öfverlemnas en så vigtig valrätt, som till öfre kammaren. Tal. trodde således, att det ej var värdt att tala om ändring i första kammarens bildande. Behösdes en sädan i framtiden, da nya institutioner göra det nyttigare och nödigt, kunde just en så enkelt sammansatt riksförsamling, som den man i Örebroförslaget föreslagit, lättast astadkomma förändringen. Den är ett sannt uttryck af folkets opinion. Hr Zettergren instämde med hr Hjerta och förklarade, att det äfven var hans reformsällskaps tanka att man ej borde afvika från det en gång beslutade. Den tid torde nemligen komma, då en annan anda blifver rådande i såderneslandet, och då skola manga träda fram under de fanor, der man nu knappast vägar visa sig. Hr Hedlund hemställde huruvida ej de nu församlade reformvännerna borde uttrycka den åsigt, hvarom alla syntes vara ense nemliven att do vidhlifva citt