Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1853, sida 1

— Georg! — Min far! fröken Marie! Dessa voro de utrop, som i första ögonblicket undsföllo den unge löjtnanten och de nykomne. — Ja, fröken Marie, som har medlidande med min svaghet, upprepade gubben hastigt, liksom fruktande att blifva vederlagd, froken Marie, som kommer att bo nos oss för att vårda mig. Men Georg var icke nu i sådant tillstånd att han skulle velat upptäcka gubbens ädla krigslist; han nåstan vacklade, och hans ögon blixtrade. Uan tyckte sitt hjerta vara färdigt att sprängas af den sällhet som uppfyllde det, och han hörde icke en gång Mariers milda och vänliga fråga om orsaken till den oordning, hvari han befann Sig. — Men hvad bar du gjort? sade gubben, i en på samma gång häftig och munter ton; har du kanske hittat på ett nytt sätt att fiska genom dykning? — Min far, svarade Georg, för dig kan jag säga allt; jag har uppfyllt en pligt mot en kamrat, en olycklig sänge. Han ämnade fortsara, men hans blickar träffade i detsamma presten, som ännu satt qvar på bänken, han tystnade derför hastigt, dubbelt besvärad, att icke kunna fortsätta sin berättelse och att visa den åldrige presten ett misstroende, som tvingande omständigheter bjöd honom att iakttaga. . — Du kan gerna fortsätta, min son, sade preslen mildt; jag kom just in i fängelset, då du nyss lemnat det, och jag fick i bigten veta din tillgifvenhet och sjelfuppoffring. . Georg tycktes med blicken tacka presten, som gifvit honom tillfälle att godtgöra sin ofrivilliga förolämpning. (Forts.)