Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1853, sida 1

A — Huru annorlunda tillgår det ej nu? — Vid 16 a 18 års ålder blir ynglingen, man kunde nästan säga barnet, anställd på kontor eller eljest i handel, der han ofta af egna medel, d. v. s. föräldrars eller anhörigas medel, får förskaffa sig sina förnödenheter — får slutligen lön, dermed han, oftast utan något välvilligt råd för dess användande, på egen hand och af fritt val, får anskaffa sig hvad honom lyster, utan att unga herrn har den erfarenhet och den fasthet som erfordras, för att med klokhet använda den väl och för sin nytta och verkliga behof. De — om man så får säga, och derför de gerna vilja anse sig sjelfva — förnämare handelsbetjenterna, nemligen de som äro anställda på kontor, bo nästan alltid utom principalens hus, uti lägenheter dem de sjelfva efter eget behag förskassa sig, utan att det torde vara exempel på att principalen värdigas efterfråga de unga, i yrans ålder på egen band lemnade börs-kandidaternas uppförande och lesnadssatt, hvilket, hvad allmänneligen omtalas, skall vara af mindre rekommenderande art, stundom ytterst vildt uti dryckeslag. höga spel och orgier af alla slag. Att förhållandet skall blifva sådant, är mindre underligt, vid betraktande af den slapphet och liknöjdhet uti den moraliska uppfostran och ledningen, som ofvan till en del blifvit antydd; den nära nog sysslolöshet hvaråt de ungas tid öfverlåtes, med blott några timmars föga ansträngande daglig verksamhet på ett kontor, vanligen från kl. 9 eller 10 till I a 2 s. m. samt från kl. 4 eller 5 till kl. 6 å 7 e. m.; den lätthet hvarmed sådana lösa personer erhålla kredit hos handtverkare och handlande, utan att det ens efterfrågas om de unga Mejonen äro myndiga eller, som man säger, torra bakom öronen; den beredvillighet hvarmed de inlåtas uti ordnar, klubbar m. m., der väl ej andra än sjelfständiga, oberoende, åtminstone till år och karakter pröfvade personer borde vinna inträde — då det väl ej kan vara meningen att, utan urval, öka samlingen äfven med omogna pojkar och andra okända eller tvetydiga, ofta skabrösa subjekter, hvarmedelst imellertid lättsinnigheten, flärden, inbilskheten och lättjan förökas hos dessa sålunda uppburna odågor — och den gamla, såsom allt sannt, herrliga satsen uti vår barnalära, alldeles förgätes, att nemligen: Arbetsamhet befordrar helsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjelper oss att emotstå onda begärelser, bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången. — bå deremot der, hvarest lättjan, sysslolösheten och sikenheten efter nöjen få öfvertaget, helsan försvinner, välståndet uteblifver, tillsallet alstrar begärelserna, hvilka blindt sramrusa uti ohejdad fart ned uti en afgrund af laster och brott, med thy åtföljande motgångar och sörtvislan, hvarvid tröst och sinnesstyrka voro lika behöfliga som de äro oåtkomliga. Och hvarifrån skola medlen tagas för ett sådantlefnadssatt? Derför få de göra sig reda, som på ett eller annat sätt få släppa till dem, ty de unga lejonen sjelfva lära föga bekymra sig derom, blott de åtkommas. En återgång till ett bättre, förnuftigare behandlingssätt — en Christligare anda i behand