Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1853, sida 1

kämpa, men eftersom naturen gifvit oss en hals, så måste vi väl försvara den, och på hafvet kan man, i värsta fall, om man inte vill blifva steglad, åtminstone dränka sig; man har ett val. Men som jag sagt, det behöfs rekommendationer, och jag har aldrig haft någon tur. ij . . — Rekommendationer? Om det inte är någonting annat så... — Ja, det är sannt! Ni skulle kunna rekommendera mig? Kanske det också behöfs några betyg?... Men ni har således bekantskaper i helvetet? — Det är godt att hafva vänner öfverallt. — Ja så! ni, den redlige mannen, som nyss sökte värsva för dygden ... — Eftersom jag inte kunde göra någonting för dig I på den vägen, så skall jag föra dig in på den du sjelf önskar, på det du inte må gå aldeles förlorad för verlden. lo — Ack! jag tackar er vändligt; men Sväricheten blir att finna den märkvärdiga sjöröfvaren; på hafvet, der han kryssar, är det ingen svärighet att byta om farvatten. — Det ätar jag mig. — Men på hvad sätt? — Det blir min sak; inte ett ord mera. L. Ecureuil teg. I detta ögonblick anlände de till en ganska brant backe. Under det att vagnen långsamt kördes uppför densamma, togo taskspelaren och hans nya patron, för att gå upp på höjden, en genväg långs efter muren af fästet Medoc. Detta numera raserade fäste var uppfördt vid stranden af Gironde, lik en skyldtvakt af sten, nästan midt emot det ryktbara fästet Blaye. Då lcureuil passerade foten af detta fruktansvärda torn, omgifvet af en vattenfylld graf, kastade ban en