Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1853, sida 1

(Insåndt.) Uti Handelstidningen torde benäget upplåtas plats för nedanstående: Iystringsord uti vår lättsinniga tid! Återigen har den skandalen inträffat, att en ung man afvikit från orten och efterlemnat en icke obetydlig brist uti den kassa honom, under redovisnings-skyldighet, var anförtrodd. Sådant blir icke endast en enskilt förlust för den principal, som drabbats af det missödet att få bekosta resan och möjligen äfven bosättningsmedel åt den otrogne tjenaren, som så missbrukat det förtroende honom var lemnadt; det medför tillika (och detta torde ändå få anses för den största förlusten, emedan så många deraf lida) en osäkerhet, en misstro för och till så många andra unga män, som måhända ej haft tillfälle att ådagalägga sin redlighet, sitt ordningssinne, m. e. o.: tillförlitligheten af sin dygd. Något måste således göras till förhindrande af detta ondas fortgång, till så väl herrar principalers säkerhet emot dylika plundringar, som till de unga männens förvissning om srikallelse från denna ännu, desto bättre, i de slesta fall oförtjenta misstro, äfvensom till deras ledning till det rätta, goda och sanna. LIill en början torde det bli nödvändigt för herrar principaler, hvilkas större och mera omfattande affärer eller bestyr icke medgifva dem sjelfva tid eller håg att förvalta sina egna kasSor, att dertill utse endast äldre, mognade män, med pröfvad och erkänd karaktersfasthet och redlighet -— och heldre anslå något större arsvode åt en så qvalisicerad person, att han deraf, äfven med familj, kunde ha sin anständiga utkomst. Vidare torde en återgång till gamla goda tiders, tyvärr, förbisedda bruk med dess patriarhaliska omvårdnad om och behandlingssätt emot yngre bitråden, vara nödvändig, då dessa anSågos som samiljmedlemmar, de der med saderlig omsorg leddes till ordning, icke allenast uti hvad som tillhörde deras göromål i tjensten, utan äfven och synnerligast i moraliskt hänseende till Gudsfruktan, anständighet och dygd — hvarvid vore nödvändigt, och ej heller borde anses omöjligt, att dessa unga, som ju både skola och sannerligen behöfva danas till menniskor, i detta ords skönaste mening — till Christne, att de voro inlogerade uti husbondens bostad, för att desto bättre gagnas af hans eftersyn uti ordning, redbarhet och nyttig verksamhet. — Huru skönt var det ej, då dessa ynglingar antingen åtföljde sin principal, ledare, lärare och vårdare till Guds hus, att der inhemta den vishet, upplysning och undervisning som riktar tanken och hågen till det ädla och goda — det högre lifvet i Gud, eller åtminstone tillhällas att iakttaga den nyttiga vanan att akta uppå predikan och Guds ord, och derför redogöra, och sitt lefverne derefter ställa. — Hur nyttigt var det ej, då de tillhöllos att vaka i rätt tid och njuta hvilan på den tid som derför af naturen antydes, då de afhöllos ifrån lättsinniga nöjen och förströelser, som så lätt leda till synd och förderf; då de förbjödos att bevista värdshus, spelhus och andra farliga tillhåll, vid risk att eljest varda entledigade, o. s. v. w—L—I——L?