Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1853, sida 1

— Ja, jag har fått ett infall; men den nya patron, på hvilken jag tänkte, som man säger, djefvulen sjelf i egen person; det skulle kanske fordras allt för mäktiga rekommendationer. — Du, gifva dig i tjenst hos djefvulen före din död, du är bra äregirig! men lugna dig, hvar sak har sin tid. — Ni har säkert hört talas om den der sjöröfvaren, den der grefve de Mauclerc, som kryssar här vid kusterna, under förevändning att han blifvit hängd för femton år sedan? — Ah! ja så... ja det har jag verkligen. Ar det inte bra besynnerligt? — Ah, inte särdeles! Du tror väl du, att man kan ostraffadt hänga en adelsman på det sättet. Ja, för tusan ... det trodde jag. Lagen har rättighet att straffa en fiende; men hvad som Mauclerc förmodligen icke kunnat förlåta är, att man hängde honom i åsynen af den besättning som tagit honom till fånga ... Jag är ganska säker att hans hämnd skall om tjugo år lika ifrigt som för närvarande, till den sista af hans slägt förfölja den officer, som förde befälet vid hans afrättning, och som, ehuru sjelf adelsman, låtit en adelsman undergå ett vanärande straff, som icke mera blef ett straff, utan en grof skymf. — Ja, återtog YEcureuil i en tankfull ton, jag känner den der fördomen emot repet, den är ofta högst ledsam för familjerna . .. Lyckligtvis har jag inga barn. Men jag må grubbla så mycket jag vill, jag kan ändå inte begripa huru en död kan hysa ett så lifligt och bittert hat; men det är detsamma, han må vara död eller lefvande, jag skulle känna mig mycket smickrad att få en plats ibland den store mannens besättning. Det finnes inga mödor på ett fartyg, vinden för en hvart man vill. Stundom har man väl faror att be