Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1853, sida 1

lagt flere af de anmärkningar han eljest skulle velat göra. Några af skälen till sin forkastelsedom ville han dock framlägga. Uti inledningen till förslaget framhålles nödvändigheten att, för verkställigheten af en reform, man i främsta rummet bör sifva noggrann akt på de punkter om hvilka alla äro ense. Såvida ordet alla skall förstås bokstafligt — i hvilket fall väl ingen reform vore möjlig, emedan den största orimlighet har eller kan hafva någon försvarare —; utan dermed förstås det vida öfvervägande flertalet inom hela folket, således äfven bland adeln; så torde väl upphörandet af adelns sjelfskrifvenhet vara en punkt hvarom alla äro ense. Sjelfva ståndet har uttalat denna tanke såsom princip, ehuru, när fråga uppstått om verkställigheten, om tankens framträdande i handling, det gått, såsom med dylika princip-betänkanden ofta brukar gå, eller såsom sagan om konung Salomo och hans narr Markolfus förtäljer. Markolfus hade intet att invända mot konung Salomos dom att han, Markolsus, skulle hänga; han tvertom godkände principen, men han ville tillgodonjuta sitt privilegium att sjelf välja träd till galge, och kunde omöjligen utfinna något härtill passande; m. a. o. han kunde ej komma öfverens om sättet att härvid gå till väga. — Till och med hr v. Hartmansdorff har erkänt orimligheten af adelns sjelfskrifvenhet och uttalat sig för densammas upphäfvande. — Konstitutionsutskottet har ock verkligen till namnet tagit bort denna sjelfskrifvenhet; men blott för att så mycket säkrare i annan form befästa henne för everldliga tider. Adeln skall nemligen uppoffra sin dyra polska rätt att, genom alla sina capita och andre som kunna åtkomma sullmakter, deltaga i riksdagsförhandlingarne; men äger deremot att inem sig välja 60 represeatanter utan annat vilkor än bördsadelns, födselns, blodets. I det ursprungliga förslaget är stadgadt, att riksdagsmännen skola åtnjuta arfvoden ur statsmedlen — d. v. s. att de skattdragande ofrälse skola draga största tungan af kostnaderna för att befästa adelns riksförderfliga inflytande. Men detta stadgande har sedan blifvit ändradt derhän, att valmännen skola sjelfve bekosta sine representanters underhåll. Sålunda skulle omkring 1000 hufvudmän för Sveriges adeliga ätter bekosta riksdagsmanna-arfyode för 60 representanter, — d. v. 5. att — om man antager att alla dessa hufvudmän verkligen kunna betala — hvarje valman skulle, för en, icke sällsynt arslång riksdag, hafva att i riksdagskostnader erlägga, lindrigt räknadt, 180 rdr bko, då resekostnader och dagtraktamenten upptagas i summa till 8 rdr 16 sk. pr dag, eller för 60 riksdagsmän 500 rår bko dagligen, hvilket för år gör 180,000 rdr bko. Då man nu vet att mänga adeliga hufvudmän äro alldeles utfattiga —sålunda satt vid 1848 års riksdag en ung adelsman från denna ort på grund af fullmakt, utfärdad af en adlig hufvudman, som var fattighjon, och fullmakten betaltes med en gris; för mången adelsman är en dylik sullmaktslösen vid hvarje riksdag hans största kontanta inkomst; talaren hade sjelf varit närvarande då en sådan hufvudman, som dock ej var utblottad, utan bergade sig hjelpligt, till en nu afliden klädeshandlare i Stockholm, oaktadt de närvarandes hån, afyttrade sin fullmakt mot valuta af en rock och ett par byxor, äfvensom han kände hurusom en riddarhusledamot haft fullmakt, utfärdad af sin gårdsdräng, m. fl. dylika exempel —; så kan väl antagas för säkert att äfven om ståndets ännu obekanta ordning skulle stadga ett rundeligt nominelt arfvode. dock så ställes att detta arsvode ej i verkligheten så tungt drabbar den lilla hop af hufvudmän, som har något att betala. För sådant ändamål skulle sannolikt till representanter utses dels i Stockholm bosatte embetsoch tjenstemän af adel, dels ett mindre antal mera aristokratiskt sinnade, rika, adeliga possessionater, hvilka sjelfve kunde och ville bekosta sitt underhåll. Dessa skulle naturligtvis i första rummet anse för pligt att konservera ståndet, att iakttaga sina valmäns intresse, önskningar, kanske fördomar ; hvarförutan det är en gammal sanning, en gång framställd af en utmärkt diplomat, att icke aflönte riksdagsmän äro för staten de dyraste. Väl kan man vänta att efter 2—3 riksdagar, bördan att underhålla riksdagsmännen, äfven de adliga, skulle öppet kastas på statskassan; men riddarhusets skaplynne vore då redan en gång för alla bestämdt. Valde på grund af börd och blod, eller någon pergaments-amulett, skulle riddarhusmedlemmarne svårligen kunna förneka sitt ursprung, månRARE RNE RANN