Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1853, sida 2

sådanader små utmärkelser, som väl i sjelfva verket äro af föga vigt, men som dock hafva värde, äfven för den mest blygsamma vetenskapsman; — hans barnasinne fröjdade sig häråt, och vi, min Clara och jag, på hans vägnar. Men se, der komma de ju! Långt borta i allsen syntes grefvinnan Gyllenkrona och Reinius komma, ledande imellan sig en liten flicka, som tycktes vara omkring årsgammalÖfver Kunos ansigte spred sig en glans af sällhet, vid anblicken af dessa för hans hjerta kära föremål. — Er lilla dotter, kanhända? sade målaren. — Ja! en skänk af himlen. Ett litet sött barn, det tror jag mig kunna säga, utan att vara förblindad af faderskärleken. Det är eget med Reinius; han, som alltid varit så rädd för barn... for vår lilla Clara tycks det vara ett undantag. Hela timmar kan han glömma sina böcker, för att höra på den lillas joller, som han icke förstår, med undantag af morfar, som bon kallar honom; gerna lutar han fram sitt hufvud för att låta lugga sig i de tunna lockarna, och fröjdar sig, då hon leker med den orden, som pryder hans bröst. Men de nalkas, sade Kuno, i det han reste sig sör att gå emot dem. Artisten gjorde likaledes. När den lilla flickan fick se sin far, släppte hon moderns och den gamle lärdes händer och tultade emot honom, sem upptog den lilla i sin famn. Grefvinnan Clara kom för att underrätta, att the var serveradt i det öppna templet uppe på kullen, derifrån man hade en vidsträckt utsigt rundt omkring. Det var en herrlig sommarafton; det ringde shärsmål i Odensvi kyrka, hvilket antydde; att det var lördag och sabbathen gick in; man sås arbetarne på åker och äng lägga ifrån sig liar ch spadar, för att, aftagande sina hattar, knäppa sina händer tillsammans till bön, enligt uråldrig sed. if — Kp