af förstärkningen, helst så länge det finnas regela pastorater och befordringsrätt till pastorat för skollärarne. Sjelfva borgareständet får sin kraftigaste förstärkning af embetsmän och med dem befryndade och beslägtade, under namn af städernas öfriga innevånare, och då troligen rösträtten kommer att alltmer beräknas efter syrkar-!. uti penningaristokrater, som på sätt man redan ser i vissa städer, der 30 å 40 orverrosta flera hundrade borgare, äro mera införlifvade med embetsmannaklasserna, än någonsin med de öfriga folkklasserna. Sjelsva vondeständet torde få sin goda andel af sådana, som gerna anslå litet mera till söner, mågar, bröder m. f. hvilka beklagligen äro vanlottade, hafva små löner, o. 8s. v. Med ett ord, man har lagat till en embetsmanna-representation, starkare än den redan förhandenvarande, för att lemna i dess hander, genom isynnerhet adeln och presteståndet, hela folkets lagstiftningsoch beskattningsrätt. Jag inser att man skall utropa: det är ej möjligt, det är öfverdrifvet! Jag vill dock bevisa huru knipslugt man tillställt att lyckas dermed. Man vill nemligen, sedan man fått 75 medlemmar i hvarje stånd, och således en dyrbar samling af 300 personer, sätta dem tillsamman i en så kallad Riksnämnd. Detta kunde nu väl vara bra. Vi se ofta huru samfäldheten i öfverläggningar leder till goda resultater. Svenska folket är ej ovandt, att höra en man af de så kallade ringare och mindre upplysta klasserna, vid menighets-sammanträden eller andra tillfällen, uttala med enkla ord satser eller råd, som ofta den spränglärdaste och högst uppsatte aldrig hade kommit att eljest påtänka eller fatta. Man förledes lätt att tro, att denna riksnämnd, som onekligen bör förenkla riksdagsöfverläggningarne, kunde blifva ett medel till endrägt och broderlighet mellan stånden. Men, hvarföre då lemna åt dessa att fortfarande öfverlägga och besluta, äfven hvar för sig? Jo, detta är just höjden af fintligheten. Då de tva privilegierade stånden nog veta att organisera kompakta majoriteter, och man ser huru omöjligt det varit och ännu är, att vid borgareoch bondeståndens val undvika att få temligen betydliga minoriteter, som låta tala vid sig, så kunna de förra, 150 man starka, nog påräkna några allierade bland de sednare. Derföre ock osäker om att få fullt 50 med aristokratiska, byråkratiska och prelatensiska sympatier, hvarigenom de 3 af riksnämnden redan disponerades, som har full beslutande rätt, har man ställt så till, att i alla vanliga lagstistnings-, beskattningsoch anslagsfrågor, samt t. o. m. i grundlagsfrågor som konungen föreslagit, de två stånds beslut gälla, som förena sig med riksnämndens enkla pluralitet — det är med adelns och presteståndets majoritet förstärkt med en liten minoritet, ja, möjligen blott några få röster af de andra stånden. Följden är klar — om representanter för tvåtusen adels och embetsmän samt för fyrafemtusen prester och högre skollärare skulle komma att gälla mera, än de för flera hundra tusen skattdragande svenska män. Man kan ej neka att planen är fyndig nog. Mycket mera vore att säga om detta förslag; men jag behöfver ej upptaga mötets tid dermed. Så t. ex. är det gamla konstitutionsutskottets makt och inflytelse snarare ökad än minskad, och man vet hvad det gjort för underverk i ståndsrepresentationen. Talmännen få vägra proposition. Aflöningen för riksdagsmännen säges skola utgå af de väljande; men man finner lätt af Adelns och Presteståndets antal, att den snart kommer att kastas på statskassan och hufvudsakligen att betalas af borgare och bönder. Dock — jag hehöfver ej säga mera. Man har i de nuvarande sammansatta utskotten, der ofta 120 personer af alla fyra stånden sitta samlade och i de förstärkta utskotten, der den förseglade sedlen afgör hazardspelet om fäderneslandets ve eller väl, en förebild af den lycka, som man ämnar oss. Aldrig må reformvännerna kunna tveka om hvad de i detta afseende böra göra; ty olycklig blefve den stund, då det förslaget blefve Sveriges grundlag. (Forts.)