Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1853, sida 1

tror jag mig redan hafva upptäckt. En examen, som jag höll med skjutsbonden sista hållet, har upplyst mig om åtskilligt. Om gamla grefvens och grefvinnans befinnande tillät jag mig imellertid icke att fråga ... — Mina föräldrar, — sade grefve Kuno, i det han från sitt ansigte tycktes utplåna ett uttryck af smärta, — befinna sig så väl de sjelfva önska och vilja. De lefva ett indraget lif i Stockholm, dit de flyttade kort efter sedan jag firat mitt bröllop med min älskade Clara. Här möttes de blott af bittra minnen, och den hårda nödvändighet, som gjorde att min far nödgades begära att komma under förmyndare, har gjort honom skygg för menniskor — imellertid hoppas jag att det ensliga lifvet skall hafva en helsosam verkan, och bättre är att besinningen kommer sent, än att den helt och hållet uteblifver. Artisten, som insåg, att samtalet skulle blifva me ra tvångsfritt, om deråt gafs en annan rigtning, sade: — Men tillåt mig fråga: egnar sig gresvinnan ... Clara . .. ännu åt vittra sysselsättningar? — Blott sällan; men jag förnimmer med glädje, att, då hon numera någon gång sätter pennan på papperet, det i hennes poetiska skapelser finnes mera mognad, mera fulländning, än då hon nödgades skrifva för sitt uppehälle. — Det synes ock vara ganska naturligt, att styrkan af hennes inbillningskraft skall framstå så mycket mer koncentrerad, när den ej, för ekonomiska skäl behöfver spädas ut på ett större arkantal. Men låter hon också trycka hvad hon skrifver? — Nej, och jag hvarken uppmanar henne dertill, ej heller afstyrker jag. Fullmyndig sjelf i denna väg vet hon bäst hvad hon gör. — Men... att förhålla verlden ..