Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 2

den der olyckliga dagen, då du kom hemridande på länsmannens häst ... — Och du påminner mig om sådant! Derför att det är nödvändigt. När du kom uppridande på gården, såsom jagad af surier . . . jag stod i fönstret och såg allsammans ... faktor Frick stod der nere, bakom syrånhäcken . .— Nä, än sen? — Han skrattade. — Skrattade! åt mig? — Ja visst! åt dig. Det förtröt mig, det kan jag inte neka; men som jag visste, hur väl han stod hos dig ... s — Så talade du ej om det? Är det inte så? — Jo. — Den skurken! — mumlade grefven och skar tänderna. — Om han bestulit mig, må vara . . . men att skratta åt mig! — Han ... som de andra! sade grefvinnan med en viss hjertlöshet. — Och du kan tala derom så kallt! Är då inte du grefvinna, så väl som jag är grefve? — sade grefven med en viss värdighet, som dock något föll i det komiska. — Och du tror således, att det inte grep mig lika djupt som dig sjelf? . — Det tycks åtminstone inte så. — Ganska säkert ... men ... hvad skall man göra? — Ja, hvad skall man göra? — upprepade grefven, med en ton af misströstan. — Vore det i den tiden, då frälsemännen hade rättighet att slå ihjäl sina underhafvande . . — Det tror jag ... men tiderna äro inte sådana mera! sade grefvinnan, med en suck. — Åh, jag skulle ha velat lefva i de tiderna! —