Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 2

berättelser om solkets religiösa äsigter, och om verkligen laseriet eller kärleken till de gamla böckerna, äro så starka och utbredda, som det påstås; ty vederbörande tro icke fullt på presterliga samvets-uppgisterna dernere. Bah! sade en sjerde; icke bryr regeringen sig om den saken; i de nya böckerna står ju ännu qvar: gifver kejsaren hvad kejsaren tillhörer. Då är ju den egentliga religions-pligtens uppfyllande, i staten, betryggadt? — Ja visst invände en femte; men årsväxten ser så förtviflad ut. Regeringen befarar missväxt, och samtlige konungens befallningshafvande skola nu fått befallning, att sanningsenligt, och derföre icke officielt uppgifva tillståndet, på det att inga enskilta spekulationer på nöden må kunlla företagas, utan man genom vdlbetdnkia, allmanna mått och steg må kunna åter bereda Ständerna på ett storartadt undsättningsväsende, o. s. v. ÅÅllt det, der mina herrar, ropade helt högt, en förbigående, som hört konversationen, är bara snack. Nej, det vissa är, att alla dessa höga herrarne kommit hit, för att rifva regn öfver bränvins-bränningen! Han hade icke hunnit uttala de sista orden, innan allas ögon lystades uppåt skyn; och se! i vester stod verkligen, i ett nu, en mörk molnvägg, lofvande att uppfylla de i snart 2 månader gäckade förhoppningarne på öppnandet af himlens portar. Solen skyndade sig undan, bakom de digra töknena; månen tycktes väl vilja erbjuda sin ringa tjenst, hvilken likväl vid denna tid af året just ej anses tidsenlig, och han kunde icke heller mycket uträtta. Ett mörker betäckte Sveriges hufvudstad, vid midnatten af den högtidliga dag, då nära ett halft tjog landshöfdingar uppvaktat landets konung, för att i underdånighet, enskilt framföra de underrättelser, hvilka ej offentligt från landshöfdinge-embetena må afgifvas: (Obs. jag talar blott om hvad man sade på trottoiren, der politikens lejon fördrisva en stor del af dagen.) Och hvad tycks? ödet ville, att efter den långvariga atmosferiska och politiska torkan, som hotat oss med missväxt, dyr tid och armod på nytt, jag nu får berätta en nyhet — icke ett rykte, utan en verklig, en stor, upplifvande och uppfriskande nyhet: Det regnar ! Ja, det regnar på en gång i Sveriges krona, i dess hufvudstad, i orterna rundt omkring! — Det är nu att förmoda, att de beskedliga possessionaterna i Södermanland, hvilka i sin deputations-ifver nyligen gjorde sig besvär, att hitresa för att tacka för erhållandet af en liten Hertig, snart infinna sig, att i deputation prisa den landssaderliga omtankan, att hitkalla samtlige landshöfdingarne för att låta dem risva regn. Jag och alla andra stackars tidningskorrespondenter borde verkligen då anmäla oss, att få gå med i deputationen, emedan vi sannerligen, utan denna lyckliga händelse, som säkert har sin grund i någon herrlig, nyligen upptäckt naturkraft, liknande de dansoch och knackande borden, icke hade haft det ringaste nytt — af något sådant värde — att berätta. An åt ERNA 6. GK..äccefTcWcaTj kb a