Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 2

Korrespondens. Stockholm d. 14 Juni. Andtligen kan jag berätta en glädjande nyhet! — Jag tycker hvad läsaren skall med mig glädjas öfver, att få höra omtalas något annat än representationsreform — religionsfrihet — komunal-väsende — sattigvärd — ja, sjelfva branvins-agitationen, sä mycket denna annu någon tid torde blifva på moden. Helt säkert skall läsaren genast kasta ögat, hela 8, 10 rader längre ner, för att skynda öfver inledningen till min berätteltelse, och kunna få i ögonblicket veta den stora nyheten. Men jag nödgas bedja honom tillåta mig, att litet pröfva tålamodet, och att gå i ordning med sakerna. Detta är också ganska nödigt; ty man måste alltid ihågkomma, att orsakerna föregå verkningarna, och att således, för att en nyhet, såsom ett faktum, skall kunna emottagas som någonting fullt tillfredsställande, bör man tillika hafva reda på dess orsaker. Det är väl sannt, att dessa icke alltid äro så lätt utredda, och att rätt grofva misstag stundom dervid inträffa; och jag kan ej heller heligt försäkra att de jag nu uppgifver äro de rätta. Men man har dock någon anledning att tro förhållandet vara sådant, som det jag nu går att omtala. Såsom man sett af förteckningarne på anmälde resande — nej, jag misstager mig, ty förnämare resande bruka oftast att undanbedja sig att blifva deri upptagne, emedan de då besväras af så många uppvaktande och tiggare — nej det var af de stora tidningarnes notiser, — hade inom 3 a 4 dagar hitkommit en hel mängd Landshöfdingar från norr, vester och framför allt söder; ty huru det är, så finnes dock största förrådet deraf i den delen af Sveriges stora rike. Man såg i går dem upptåga, gående eller åkande, samtligen i sina rika, guldstrålande uniformer, uppför den branta backen, der lyckans tempel stär; och alla vandrare på Norrbro stadnade, i djup förundran, att på en gång finna här i hufvudstaden ett ej förut annonseradt möte af lekmännens yppersta, dagen före den då statskyrkans prelater och tjenare samlade sig till det så länge omtalade stora prestmötet. Man kan lätt föreställa sig, huru många berättelser, eller rättare gissningar, som i hast hördes på den vida s. k. nya brons af nyfikna fullproppade trottoirer. Jo, sade den ena: de äro hitkallade för att yttra sig om opinionen i orterna. Omöjligt, sade en annan, der finnes ingen sådan nu för tiden, alltsedan landshöfdingarne ålades att skriftligen inberätta derom till — hvem var det nu? jo till — utrikes-ministern.. Nej, hviskade en tredje, de äro hitkallade, för att på samvete lemna