Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 1

— — ii:: ll ft der en tid, då dryckenskapens följder inom vårt land jr hunnit till en mer än oroväckande höjd, och alla välsinnade fosterlandsvänner, förenade och hvar för sig, vilja göra allt för att hämma den olycksaliga bränvinsfloden med dess bedröfliga följeslagare 4). Tidningen öppnade sitt patronage förl den ädle bränvinsnektarns opåtalda utportionering 5) med en artikel, som såg ganska oskyldig ut från sin ena sida, den theoretiska, innebållande en anmärkning mot bränvinsförordningens! anda, deruti att den stadgade en qvantitativ gräns mellan loflig och oloflig minutförsäljning i stället för en qvalitativ, ett ämne, hvarom kan sägas åtskilligt både mot och med. Detta hade väl icke egentligen haft något ondt med sig, om det ej kommit just vid en tid, då flera bränvinsminutörer blifvit bötfällde, och, såsom menskligt är, ondgjordes deröfver. Ins. vill gerna tro, är t. o. m. öfvertygad, att artikelförfattaren ännu ej menade något ondt, 6) och ej en gång ännu fallit för frestelsen att slå sig riddare på en annans bekostnad; men beträdandet af den vådliga stråten, hvilken sedan framgått öfver beräkningen då, var, om än föranledt af personliga påtryckningar, en svaghet, som aldrig kan ursäktas; 7) och man kan om artikeln i allmänhet säga, att den var lindrigast sagdt onödig. Den andra sidan af framställningen deremot, som kan kallas den praktiska, var ej allenast vådligare, utan innebar en rent af samhällsförstörande lära, den att en lag, som kunde anses oriktig, ej borde efterlefvas. Härvid upplyses dock ej, hvilka som egentligen hade rätt att bedöma lagens duglighet eller oriktighet, annorlunda än att det vill synas, som skulle dess öfverträdare hafva denna rätt. Att meningarne kunde vara delade i en sådsn fråga, tages ej med i beräkning 8). Beträffande särskilt den lag som påpekades och som ej ansågs böra åtlydas, togs ej heller i beräkning, att den tillkommit genom Rikets Ständers öfverläggningar under sednaste riksdag, dervid den gamla lagen blifvit lagd till grund, men, just för ett allvarligare hämmande af bränvinsmissbruket, gjorts bestämdare och strängare, så att ingen dagtingan med dess tillämpning skulle kunna vid samvetsgrann lagstiftning ega rum 9). Att en sådan framställning ej kunde inverka på en lagskipare, som vet hvad han vill och hvad hans tjenstepligt 4) nästan hvarje rad af den tirad innehåller en osanning. Om U. T. har bedrifvit någon bränvinsagitation, så har det varit just emot bränvinet, och vi hafva haft den glädjen att se det samma åsigter vi i den vägen redan tidqigt i höstas uttalade, sedermera blifvit på det lisligaste förordade och bättre utvecklade. Vi hafva aldrig förehaft någon hetsjagt mot härvarande polismyndighet; tvertom hafva våra ord mot denna myndighets misstag varit alltid hofsamma och alltid förenade med ett uppriktigt erkännande af den handlande personens goda afsigter, ehuru enligt vår uppfattning, mycket falska åsigter. Huru ins. behandlar H. T:s Red. på det personliga området, skall man snart erfara. Om våra uttryck kunna få namn af hetsjagt, hvilken benämning skall man då tillägga insändarens? 5) Osanning! 6) Alltför godhetsfullt af insändaren! 7) Om personliga förhållanden kunnat något inverka, hade H. T. aldrig uppträdt mot polismakten — det känner ins. likaväl som vi. Han känner att uppträdandet emot denna myndighet å vår sida var förenadt med uppoffringen af hvad en menniska med hjerta anser vara mera påkostande än allt annat. — Men detta tillbör det personliga området som vi önskat att insändaren ej tvungit oss att beröra. Om emellertid detta vårt handlingssätt innebar en oförlåtlig svaghet, så önskade vi att alltid kunna vara så svaga. 8) Vi hafva på ett annat ställe sökt utveckla denna åsigt och torde framdeles få visa huru skeft ins. här uppfattat vår mening. 9) Det har alls icke blifvit i H. T. förbisedt, att den ifrågavarande lagen är bekräftad af sednast församlade Rikets ständer; tvertom har detta blifvit uttryckligen utsagdt. Insändarens uppgift att vi ej tagit detta i beräkning, är således likasom mycket annat en uppenbar osanning. Vi hafva t. o. m. följt diskussionen om denna fråga vid sista riksdagen och göra oss ett nöje, att ur denna diskussion citera ett par yttranden af den förtjente representanten för Götheborg, herr rådman Björk, rörande detta ämne. Det har varit, yttrade herr Björk, är och sörblifver L— ———