Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 1

ligaste sätt emottagen, och anvisades af henne sjelf en plats, hvilken, ester hvad jag kunde tycka, var en af första ordningens. Jag hade redan satt mig och med några ord adresserat mig till mina grannar till höger och venster, då jag plötsligen sörmärker, att de ömsom se på hvarandra, ömsom på mig, och med blickar, som icke kunde vara tillfredsställande, då de mindre uttryckte förvåning — detta kunde jag ännu förklarat för mig — än ett visst medlidande. Efter några ögonblick spelade ett oemotståndligt löje på deras läppar, de satte sina solfjädrar för ansigtet — jag var förtviflad. I trymåen framför mig sökte jag upplysning hvad som kunde framkalla löjet — jag fann allt af min klädseli bästa ordning, och fann mig ej heller vid jemförelsen med de andra damerna ha någonting att rodna öfver. Endast afund kunde det icke vara, ty den yttrar sig icke på detta sätt — 0o! och jag som hade hoppats att väcka afund! — nej. det var någonting som satte mig utom deras sfer, det kände jag på mig, ehuru jag ej för mig kunde förklara hvad det var. Slutligen var det mig ej gerna möjligt att blifva sittande på min plats — jag vet knappast mera hvad jag gjorde — jag sprang upp och närmade mig en gammal grefvinna, som jag förut kände — jag frågade henne hvad det var — hon svarade, litet förnämt och i det hon drog hufvudet tillbaka: min lilla vän, ni bär falska juveler. — Falska juveler! utropade grefven och grefvinnan på en gång utom sig. Det blef en lång paus. — Falska juveler! upprepades ännu en gång. Omsider fortfor grefven: — Med ett anskri sjönk jag mot golfvet. Min sans var borta. När jag vaknade voro några af betjeningen sysselsatta omkring mig. Så snart jag kunde erinra mig hvad som förefallit, begärde jag en vagn. Det syn: