Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 1

tes som man redan var beredd derpå. Jag sor hem till hötelet — man kan väl föreställa sig i hvilken sinnesstämning. . I morgon resa vi härifrån, ty min rol är utspelt här. Min stackars Philip har ej fullkomligt kunnat fatta den skymf jag här lidit. Han fäster sig mera vid förlusten, och undrar, likasom jag, hur juvelerna i coliern, som mamma hade den godheten att skieka mig, och som jag bestämdt trodde mig känna igen vara densamma som jag så många gånger sett, då familjedyrbarheterna varit framme till skärskådande, kunnat bli utbytta. Här har det omöjligen kunnat ske, och svårligen heller under transporten hit. Hur det än må vara — förlusten är betydlig, det är sannt, men skymfen, skymfen! Jag tror icke att jag länge kommer att öfverlefva den. Det grefliga parets sista förhoppningar voro således tillintetgjorda genom detta bref. Den utmärkelse deras dotter skulle vinna bland den förnäma verlden i England hade gått upp i rök — af den förnämsta familjeklenoden fanns icke mer än skelettet qvar. Sedan den första bestörtningen var öfver, och. grefven något hunnit sansa sig, tycktes han draga sig någonting till minnes. — Kommer du inte ihåg, min vän, — sade han, — att, när vi togo fram schatullet, för att afsända det, och för sista gången beskådade garnityret, det förekom oss, att stenarne ej hade sin fordna glans? — Jo, det mins jag mycket väl, — svarade grefvinnan, — och jag hade just uppe på tungan en anmärkning, att det omöjligen kunde vara desamma; men, då du ingenting sade, så . . . och jag dessutom ansåg det vara en omöjlighet ... — Omöjlighet! — inföll grefven lifligt, — numera är ingenting i den vägen omöjligt . . . vi äro ju icke