Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1853, sida 1

2 —7——ä— — LL bjuder honom att vilja, var naturligt 10). Men vägen var upptrampad, och konseqvensen lärer sordrat att den skulle fullföljas. En skeppare, som förut gjort sig känd för fylleri och bullersamhet, togs en gång i rusigt tillstånd af polisen i förvar, och fick hvila sig i vaktkontoret hela sex timmar, för att blifva nykter igen, då han ej hade hem i staden och ingen, som under detta tillstånd kunde ansvara för honom. Detta borde räknas polisen till beröm, men utropades i stället såsom en kränkning af folkrätten, alla syllhundar naturligtvis till stor fröjd och gamman; och härvid togs till advokatyr ett framställdt tvifvel, om huruvida skepparen verkligen var full eller icke. Hvar och en vet alltför väl att några i alla händelser träffande kännemärken på rus omöjligen låta sig uppgifva, än mindre i lag bestämma, emedan menniskorna till sin natur äro hvarandra så olika; men obekant borde icke heller vara, att den som har något till öga, synnerligast ett vandt öga, med temlig visshet redan kan se på en menniska om den är full eller nykter, än mer kan bedöma det af dess äthäfvor, och vana häruti, liksom följaktligen kompetens att bedöma, borde väl polistjenstemän ega framför andra. Nu hände sig, att den ifrågavarande skepparen blef mycket vred öfver att polisbetjeningen vågade taga honom i förvar, hvilken vrede lärer yttrat sig på ett ganska våldsamt sätt. Det torde måhända ej vara redaktionen obekant att starka sinnesrörelser på en rusig person hafva detinflytande, att ruset ej allenast tryckes tillbaka, så att personen synes fullkomligt redig, utan stundom äfven att ruset snart sagdt i ögonblieket verkligen förjagas. Härom upplystes af en erfaren poliskommissarie, men denna upplysning kunde naturligtvis icke få gälla något, då, för slutföljdens vinnande, premissen ändtligen mäste innchålla att polisens intyg ej vore något att rätta sig efter 11). Tidningens utgifvare vill gerna affektera att hafva gjort sin politiska uppfostran i Pa