Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1853, sida 1

Article Image
skiljning och klarhet i begreppet, för att riktigt användas. Efter att hafva yttrat nägra temligen härda ord om den gamla medicinen, fortsar recensenten: Bland de nya medicinska vetenskaper, som ställt sig upp bredvid den gamla och hota att störta hela systemet, är hydropathien den, som visat sig ega största kraften, och som redan bevisat att den ej är fotad på hugskott eller på obevisade antaganden. Man har dock hittills ej velat öppet erkänna hydropathiens värde vid sjukdomars allmänna behandling, utan har så mycket man kunnat blifvit vid det gamla; men man har, besynnerligt nos, stillatigande erkänt dess värde, då man i alla förtviflade fall hänvisat den sjuke att begagna kallvattenkuren. Denna behandling har nemligen blifvit framställd som en förtviflad utväg, liksom det metalliska qvicksilfret i tarmvred och dylika medel, som man använder på sistone. Vattenkuren har således måst börja med de svåraste fall den kunnat få — och har mot all förväntan lyckats. Det återstår för hydropathien ingenting mera att bevisa, än den enkla satsen, som ej skulle behöfva bevisas, att vattenhandlingen är gagnande äfven mot mindre sjukdomar än de för obotlige ansedda. Erkänner man nemligen att en method, som visat sig kunna bota svåra och invecklade sjukdomsfall, äfven kan och ännu lättare bör kunna bota de mindre invecklade, så är hydropathlens seger temligen gifven. Detta vinnes i samma ögonblick man inser att vattenbehandlingen icke är en utomordentlig utväg, utan en ganska gin och enkel att bota sjukdomar. Den gamla medicinen bibehåller ännu privilegium på att bota alla vanliga fall, fastän den afträdt de ovanliga åt vattenkuren, homöopathien och magnetismen. Så länge man någorlunda reder sig med medikamenter, så håller man på, och först då man ser att detta bär alldeles åt skogen, börjar man med vattnet. Det som skulle tyckas vara bättre, voro ändå att börja med det enkla — det oskyldiga, men dock kraftfulla medlet, och först om detta visat sig utan gagn, försöka med medel, hvilkas verksamhet och följder vi icke så noga hvarken kunna följa eller kontrollera. Det är temligen klart, att man i vanliga händelser ganska gerna kunde nyttja vattenbehandling; ty då man nödgas tillgripa gifter, rent af lifsfiendtliga medel, synes förtviflan ej vara långt borta — d. v. s. man tar till det häftigaste man känner — det skall antingen bära eller brista. Emellertid gör man precist tvärtom — behandlar de vanliga siukdomsformerna med förtviflade medel och först då ställningen blir riktigt förtviflad, tillgriper man en oskyldig och alldeles oskadlig kurmethod, som nu måste visa sig verksam, fastän man ej i det lindrigare fallet ville erkänna dess verksamhet. Rec. slutar med följande rätt märkliga ord: (Doktor Lagbergs handbok). Boken är lämpad till praktiskt behof och innehåller, i en lättfattlig stil, noggranna och tydliga föreskrifter om begagnandet af vatten i dess olika användning. All vetenskap är en kunskap från Gud oeh om Gud — om nemligen den motsvarar sitt uamn — men det är med den medicinska vetenskapen, som med all annan; den har uppstått, utbildat och förbildat sig inom en viss klass, den har sin hierarki, som försvarar dess mysterier, liksom all annan hierarki har gjort det. Dock, sanningen är en gudagnista, som måste blifva alla till del — och om vårt påstående, att menniskor kunna genom konst lindra och bota andra menniskors sjukdomar och lidande, innebär sanning, så måste en gång, om ock ej snart, methoder uppstå, som i de flesta fall göra medicinen till en en enkel folkkunskap. Hydropathien är ett sådant uppslag i den gamla, länge gömda frågan, och doktor Lagbergs handbok är det första försöket att framkalla en medicin, som kan blifva folkets egendom, d. v. s. en kunskap, som folket sjelf kan inhemta, och der det står oberoende af vissa formler, som det högre vetandet låter utgå, för att fortlefva som en papegojlexa. Vi hoppas att denna bok kommer att hos folket sjelf väcka den hittills slumrande forskningsandan och göra klart, att kunskapen om vårt lekamliga lif med dess brister lika litet får vara en skrinlagd kunskap, som den om vårt andliga lif, dess sjukdomar och boEASTERN ET EEE NERON ERAN

16 juni 1853, sida 1

Thumbnail