Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1853, sida 1

S—OOOO ————5—7 — Ett ytterligt svagt nej följde härpå. — Så får det skrida till verkställighet. Länsmannen kallade in fjerdingsmannen, som under tiden gått utanför på gården. Sjelf försåg han sig med papper och skrifmaterialier, och satte sig att börja uppskrifningen. . Allt, från det största till det minsta, tecknades upp, skåp och byrålådor förseglades, och samma ceremoni företogs med logoch laddörrarne, sedan sequester var lagd på allt hvad som fanns inomhus. Ätskilligt, som genast kunde medtagas, lassades på den väntande flakvagnen, och Brunte, som kunde transportera sig sjelf, fastbands vid länsmannens schäskärra. När länsmannen efter slutad förrättning stoppade förteckningen i fickan och knäppte igen sin rock för att fara åt annat håll, sade han åt komministerskan, som numera likväl var nästan medvetslös om hvad Som tilldrog sig omkring henne: — Frun torde observera, att det här, som frun har omkring sig, icke vidare är fruns egendom. Likväl tillåtes det frun tills vidare, och intill dess vi kunna bli i ordning med auktionen, att begagna sängställe, Stolar, bord och det nödvändigaste af kokkärl och dylikt. Frun finner att jag gått tillväga med all skonsamhet, och nu, farväl vackert. Farväl, hedersbror! tillade han, och räckte handen åt Röding. — Ådjö, din hundsvott! skrek Rödingen. — Det der kunde kosta dig vackert, kära bror lilla, sade länsmannen, — men jag skänker efter ditt ohöfliga yttrande. Inte är det mitt fel, det finner du. Den enda af husets folk, som under denna scen bibehållit någorlunda sans, var Clara. Förberedd på allt, tillhandagick hon exekutorn med de upplysningar i afseende på boets tillgångar han begärte, och lyckades till den grad vinna kommissariens ynnest, att han fann sig föranlåten att klappa henne under kinden. Men