Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1853, sida 1

—:—7———————7— en af förakt ljungande blick förmådde honom att hastigt draga sin hand tillbaka. — Nå nå, min fina dame! var lagom på sin kant, sade länsmannen. — Numera fins här inte rätt mycket mera att sturskas öfver. Clara svarade naturligtvis intet. Länsmannen med sitt följe reste. Sedan magister Röding något hunnit sansa sig, vände han sig till den blifvande svärmodern med bitter ton. — Jo det här är just hyggligt! sade han, att på detta sätt vilja lura sig till en måg. Men se, den som inte låter lura sig, det är Rödingen. Från detta ögonblick må mamsell Clara se sig om efter en annan fästman, jag ior min del kan inte ha den äran. Jag hoppas ingen menniska skall kunna säga någonting om det, för på det sättet som jag blifvit behandlad, så ... Man skulle sett Clara vid dessa ord. Hennes ansiste lifvades, hennes ögon strålade, hennes kinder glödde! Hon kastade på fästmannen en blick, såsom ville hon fråga om det var hans allvar. — Vill hon inte tro mig, så se här! Han strök förlofningsringen af fingret och räckte den åt henne. För henne var det ett ögonblicks verk att göra på samma sätt. De utbytte ringar. . — Det småplocket, som jag gifvit henne, kan hon gerna behålla, sade Röding; men denna öfverslodiga godhet var redan förekommen af Clara, som under tiden hastat in i sitt rum, för att framleta de obetydliga fästmöpresenterna, dem hon återställde. — Hvad i Guds namn tänka ni på, utropade komministerenkan, som nu så pass hemtat sig, att hon kunde följa med detta uppträde. — Hvad vi tänka på! Hvad jag tänker på, upprepade Röding, vet jag ganska väl. Men se bara! är det